Bondförnuft skadar inte
Rätt ofta hör man någon säga ”alltså, det där borde ju kommunen ta hand om” eller ”kommunen borde se till att…” eller ”man tycker ju verkligen att det skulle ligga i kommunens intresse att…”. Säkert har vi själva också gjort oss skyldiga till något liknande då det är något runt omkring oss som vi upplever att inte riktigt fungerar. Då är det lätt att det blir just kommunen som föreslås åläggas ännu en uppgift.
I dag har de finländska kommunerna 535 lagstadgade uppgifter och över tusen skyldigheter. Många av dem är dessutom mycket resurs- krävande, både när det gäller personresurser och ekonomiska resurser. Det här är något som rimmar illa med en allt större försörjningskvot och mindre statsandelar till kommunerna.
Många av dessa uppgifter är sådana som kommunen självfallet ska sköta, men bland dessa finns också de som fallit på kommunens lott eftersom någon nu måste sköta det. I dessa fall kanske vi helt enkelt borde fråga oss: Är detta något som verkligen är en kommunal uppgift? Är detta något som verkligen behöver stadgas om? Är detta något som verkligen behövs?
Jag skulle vilja påstå att det finns gott om plats för litet mer bondförnuft och litet mindre stadganden i vår vardag. Ibland känns det som om vi skapat ett samhälle där vi inte alltid själva behöver ta ansvar, utan det ska alltid finnas någon man kan peka på om något går snett. Ett sådant system blir lätt bekvämt och de facto ganska passiverande. Prislappen för detta kan bli rätt så hög.
Jag upplever att man rätt så ofta stöter på situationer där vi har snärjt in oss i förordningar och restriktioner som fördyrar och fördröjer. Två faktorer som vi inte längre har råd med och inte heller har tid med. Två faktorer som går stick i stäv med hur samhället i dag fungerar.
För tillfället står våra finländska kommuner inför enorma utmaningar. Små brandkårsutryckningar räcker inte längre, utan det krävs större insatser än så. Strukturella och långsiktiga förändringar, som kan ge trygghet och stabilitet åt kommuninvånarna.
Inga lätta små saker direkt, men ack så nödvändiga. Och här måste vi börja med oss själva. Vad är jag beredd att betala för god dagvård, skola och omsorg? Vad är jag beredd att betala för säkrare vägar, för rent dricksvatten och för en grönskande park? Vad är jag beredd att betala för och vad kan jag tänka mej att avstå ifrån?
I dessa tider av sparkrav och reformbehov måste vi kunna diskutera förutsättningslöst. Vi vet hur dagens kommun ser ut, men hur vill vi att morgondagen ska fungera? Vad är det som är viktigast och vad är det som vi måste prioritera? Inga lätta frågor precis, men vi måste veta vad vi vill ha för att kunna jobba för det vi vill få. Långsiktigt tänkande – och så lite bondförnuft.
SANDRA BERGQVIST
leder det svenska teamet vid Kommunförbundet