Bredare axlar behövs

Under den kommande hösten och våren ska de avgörande besluten om regeringens vårdreform och kommunreform fattas. Senast då klarnar om något resultat kommer att kunna redovisas från valperioden eller om reformförsöken enbart blev slag i luften.
Från början har Kommunförbundet betonat att reformerna är genomgripande och att det därför behövs ett brett parlamentariskt samarbete för att reformerna ska lyckas.

Varken den förra centerledda regeringen eller den nuvarande sexpacken har varit särskilt bra på att ta detta råd på allvar. Ändå kan man säga att nu, den dag vi lever i augusti 2013, är ett brett parlamentariskt samarbete angelägnare än någonsin tidigare.
Ekonomin är hårdare ansträngd än tidigare under valperioden. Samtidigt är regeringen svagare än förr, även om Katainens kabinett lyckas skärpa sig i manglingen av nästa års budget.

På andra sidan maktgränsen visar särskilt oppositionspartiet Centern på häpnadsväckande goda opinionssiffror. Det här gör att ett samarbete över blockgränserna inte är lika lätt nu. Regeringen tvingas på riktigt lyssna på oppositionen. Annars blir det inget samarbete.
Om regeringen kan svälja detta återstår att se. Det kanske ändå inte finns några alternativ om man vill undvika att reformerna stöter på grund. Dagens realitet är att det inte längre räcker med Samlingspartiets och SDP:s strategiska avsikter för att reformerna ska bli av.

Att regeringen vill satsa på ansvarskommunmodellen kan visa sig vara ohållbart med tanke på grundlagen. Det är därför klokt att gruppen som bereder den nya vårdlagen har utsett en särskild sektion med uppgift att lyssna på grundlagsexperter redan i detta skede.
Det finns även full orsak att noga läsa vad grundlagsutskottets försonliga ordförande Johannes Koskinen (SDP) säger i en intervju i det senaste numret av Finlands kommuntidning. Han ser uppenbara risker med att försöka driva igenom ansvarskommunmodellen och föreslår hellre en lättare paraplylösning.

I stället för att regeringen och oppositionen bara gräver sig djupare ner i sina skyttegravar borde man på allvar fråga sig om det finns en kompromiss mellan regeringens ensidiga betonande av starka primärkommuner och Centerns vurmande för en landskapsmodell.

Reportaget från Ingå kommun i Fikt 6/13 visar att det på lokalplanet över partigränserna finns vilja att tänka i nya banor. Det finns förståelse för att vårdområdet blir tillräckligt stort för att garantera kompetens och rekrytering, men samtidigt finns det även hos den lilla kommunen behov att hålla kvar självbestämmanderätten i övriga frågor.