Problemet är inte att valet skjuts fram, utan att en flytt påstods vara utesluten – tills den inte var det
Regeringens beslutsamhet i frågan om kommunalvalets ursprungliga valdatum resulterade i en pisksnärtskada som kunde ha undvikits, skriver Dan Lolax.
Is i magen nu.
Nej, den finländska rättsstaten rämnar inte på grund av att kommunalvalet senareläggs med två månader.
Nej, vi är inte ensamma bland världens demokratier att flytta på ett valdatum på grund av coronaviruset. Och de länder som hållit fast vid sina valdagar har gjort så med blandade resultat.
Nej, beslutet att skjuta fram valet är inte en politisk strategi, ämnad att missgynna vissa partier. I riksdagen kommer åtta av nio partier att ställa sig bakom lagändringen. Det kallas demokrati.
Av debatten på sociala medier att döma – vilket en sund människa undviker att göra – verkar det motsatta, och mer därtill, vara fallet.
Förslaget att hålla valet 13.6, stället för 18.4, urgröper medborgarnas förtroende för demokratin, låter kritikerna förstå.
- Men att verkställa ett val i ett pandemiläge där valdeltagandet hade pressats mot femtioprocentsstrecket, kanske under det, hade verkligen satt valets legitimitet på prov.
Hur kan Finland inte fixa ett kommunalval då USA lyckades genomföra ett presidentval mitt i en pandemi? är en återkommande upprörd fråga.
- Om man bortser från att USA:s valdag är satt i lag och kan ändras endast av landets kongress – som, i motsats till Finlands riksdag, är oförmögen att samarbeta – är presidentvalet i USA kanske inte det bästa exemplet på ett lyckat val.
Och slutligen påståendet att det framskjutna valet har politiska motiv, främst då för att försöka motarbeta Sannfinländarnas starka stöd.
- Några sådana motiv finns inte, och skulle motiven finnas vore en senareläggning av valdatumet den mest idiotiska strategi av alla alternativ. Poängen med senareläggningen är att öka på valdeltagandet, göra det säkert för folk att rösta. Och om det är någon som drar nytta av ett högt valdeltagande så är det nämnda parti.
Partisekreterarnas parlamentariska arbetsgrupp var inte mottaglig för den riskbedömningen då.
Med detta sagt är det klart att misstag har begåtts.
Ett centralt misstag var den bångstyrighet med vilken Justitieministeriet, den ansvariga ministern, Anna-Maja Henriksson (SFP), och andra höll fast vid datumet för kommunalvalet.
Signalerna utåt var att en flytt av valet var uteslutet. Fram tills att en flytt plötsligt var nödvändig.
Justitieminister Henriksson, och åtta av nio partisekreterare, trodde ännu i fredags att valet skulle kunna genomföras 18.4. Det var THL:s kalkyler – det vill säga inte en prognos utan ett sorts worst case scenario – som fick dem på andra tankar.
När Kommuntorget intervjuade SFP:s partisekreterare Fredrik Guseff sa han att något exceptionellt måste hända för att valet ska senareläggas. Bevisligen var siffran på 11 200 covid-19-fall om dagen en sådan händelse.
Men THL hade fört jämförelsedata från Irland till Justitieministeriet redan i slutet av januari. Statistiken, och THL:s egen bedömning att coronaläget i Finland skulle försämras i början av april, visade att det ursprungliga valdatumet var en risk.
Partisekreterarnas parlamentariska arbetsgrupp var inte mottaglig för den riskbedömningen då. Man höll fast vid att valet skulle förrättas i april.
Det här ledde till ett paradoxalt budskap under februari. Å ena sidan blev det återigen aktuellt med nya restriktioner. Å andra sidan var datumet för kommunalvalet på sin höjd något man fortsatte se över.
Det vill säga: medan beslut togs om att elever skulle gå över till distansundervisning, restauranger stängas och folksamlingar minimeras så var budskapet om valet: det kommer att genomföras, tryggt och säkert.
Hade partisekreterarna redan i januari sagt att valet kan komma att senareläggas så hade man besparat landet denna politiska pisksnärtskada.
Men, för att parafrasera Shakespeare, så ser beslutsamhetens friska hy annorlunda ut i eftertankens kranka blekhet.
Hade partisekreterarna, som hölls uppdaterade av THL, redan i januari sagt att valet kan komma att senareläggas – men att den slutliga utvärderingen görs innan kandidatlistorna ska in – så hade man besparat landet, och sig själva, denna politiska pisksnärtskada.
Det hade visat, att även om man inte kan förutsäga pandemin i detalj så är man medveten om dess oförutsägbarhet.
Varför gjorde man inte det? Ett svar är att man led av fantasisvikt, det vill säga att man inte kunde förutse ett förvärrat pandemiläge. Men det är knappast troligt.
Ett annat svar är att en flytt av ett val är – förutom ett tungt principiellt beslut – politiskt laddat, vilket vi nu erfar.
Att ens bara glänta på dörren till en senareläggning kunde ha lett till spekulationer om att pandemin utnyttjas i politiskt syfte, och gjort regeringen sårbar för kritik om hur den hanterar pandemin – i en situation då regeringens trovärdighet är avgörande för hur pandemin hanteras.
Det ville man undvika. Det lyckades man inte undvika. Istället bidrog man till det.
