Kommunerna betalar
Jag brukar ibland försöka sätta perspektiv på saker genom att föreställa mig hur skeenden i dag kommer att beskrivas ur ett historiskt perspektiv. Vad kommer politiker och historieskrivare att säga och tycka om den tid vi nu lever och arbetar i? Ingen har svar på den frågan, vilket kanske är bra. Men håll med om att det skulle vara roligt att veta.
Historieskrivarna kanske omnämner de här åren i början av 2010-talet som reformiverns och beslutsångestens era. De beskriver de reformvåndor landets riksdag och regering upplevde, samt kommunernas uppgivenhet inför de stora förändringar man blev tvungen att genomföra.
Som kommunpolitiker känner man sig just nu rätt i blåsten och utan redskap att förverkliga de nya reformer och förbättringar av välfärden som kommer från vårt lands ledning. När de statliga institutionerna fattar beslut om reformer och nya förordningar blir kommunerna ofta själva tvungna att fundera på hur de skall finansieras. Goda exempel på det är äldreomsorgslagen och lagen om den prehospitala vården, vilka är välkomna reformer. Utöver dem har kommunerna i dag 535 lagstadgade uppgifter och runt tusen förpliktelser att uppfylla. Nya anvisningar från ministerierna adderar kostnader till kommunernas utgiftskonto.
Kommunerna har allt svårare att ordna finansiering för de välfärdstjänster de är ålagda. Allt oftare läser vi om kommunala samarbetsförhandlingar och permitteringar av kommunalt anställda som ett försök att balansera ekonomin. Samtidigt kommer det nya påbud om tjänster som kommunen ska ansvara för. Det är ett kvistigt dilemma för kommunerna att avgöra vilka tjänster som borde dras in då kommunerna tillsammans skall spara en miljard euro de närmaste åren.
Vid Finlands svenska socialdemokraters jubileumskongress i Raseborg i slutet av oktober godkändes en motion om att Finland borde tillämpa en finansieringsprincip lik den man har i Sverige. Principen går ut på att kommunerna (och landstingen) inte ska behöva höja skatten eller prioritera annan verksamhet för att finansiera nya statliga uppgifter. Det innebär att staten måste tänka flera gånger innan nya reformer tillkommer. Kommunernas arbete med reformerna skulle underlättas om det fanns en plan på hur de skall förverkligas på kommunal nivå.
Finland står inför stora svårigheter för att kunna upprätthålla den välfärd vi byggt upp, men ibland frågar sig en helt vanlig kommunalpolitiker om de stora reformerna är den rätta medicinen?
JOHANNA
ÖVERFORS
är fullmäktigeledamot (SDP)
i Pedersöre.
