Ny forskning: Riskfyllt när svenskspråkiga patienter inte blir förstådda av finskspråkiga läkare

Patienter väljer att inte gå till läkare på grund av språkfrågan. De har också svårt att beskriva sina smärtor på ett adekvat sätt.

Att inte kunna tala det egna modersmålet med en läkare skapar risker för patienten och utgör ett problem som social- och hälsovården måste ta itu med.

Det säger Marianne Mustajoki, som förra veckan disputerade med sin doktorsavhandling ”Language matters: A study about language communication with bilingual Swedish speakers in Finnish healthcare” vid den medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet.

Föremål för Mustajokis utredning är effekterna av att finlandssvenska patienter är tvungna att kommunicera på finska med sina läkare.

Mustajoki, huvudredaktör för ”Sairaanhoitajan käsikirja” på Terveysportti-portalen som upprätthålls av Kustannus Oy Duodecim, kom i kontakt med frågeställningen redan 2001, då hon som byråchef inom Esbo stads social- och hälsovårdsförvaltning gjorde en utredning över hur den svenska vården fungerande.

Resultatet visade att patienter med svenska som modersmål och social- och hälsovårdspersonal som kan svenska inte möter varandra.

— 40 procent av de anställda uppgav att de kan svenska bra eller mycket bra men patienterna sa att de inte blev förstådda då de talade svenska. Det visade att personalens uppfattning om sina språkkunskaper föreföll vara överoptimistiska.

Alarmerande att läkarbesök blir ogjorda

I den nu aktuella forskningen, som genomfördes på 16 hälsostationer runt om i Svenskfinland, koncentrerade Mustajoki sig på mötet mellan patienter och läkare. Det här eftersom patienter kan ha svårt att orientera sig bland övrig vårdpersonal, medan mötet med en läkare är tydligare och följderna av kommunikation på finska därför möjliga att observera.

Mustajoki använde sig också av finskspråkiga patienter som en jämförelsegrupp, för att kunna fastställa skillnaderna mellan kommunikation på samma språk och på olika språk.

Forskningen visar bland annat att svenskspråkiga patienter som kommunicerat på sitt andrahandsspråk, finska, lämnar läkarmottagningen osäkra på hurdana anvisningar de fått. Det gör att de ofta väljer ett av två alternativ: antingen vänder de sig till en annan läkare för mera information eller så lämnar de framtida besök ogjorda.

Det här resultatet backas upp av internationell forskning.

— Det är alarmerande om patienten väljer att inte göra ett läkarbesök, speciellt om det handlar om ett nödvändigt besök.

Tyder det här på att språket är en del av vården, och inget som finns utanför den?

— Det är en del av vården, och jag hänvisar till intressant internationell forskning – eftersom ingen sådan har gjorts i Finland – där det framgår att det första intrycket, inklusive kommunikationsspråket, är avgörande. Att läkaren inte talar patientens modersmål kan ha avgörande betydelse för relationen mellan patient och läkare.

Mustajoki tycker att det här är ett argument för att varje patient ska ha en egen husläkare, då ett långvarigt förhållande i många fall överbygger eventuella språkbarriärer.

Äldre lågutbildade har det svårast

Kommuntorget har tidigare skrivit om resultaten i den senaste Språkbarometern, som bland annat visar att svenskspråkiga minoriteter har betydligt svårare att få kommunal service på det egna modersmålet i tvåspråkiga kommuner än vad finskspråkiga minoriteter i samma situation har.

Mustajoki hänvisar också i sin avhandling till Språkbarometern från 2016 och känner igen trenden.

Riskerna med att inte få läkarvård på svenska blir speciellt tydliga när det handlar om att patienter ska förklara sin smärta för en läkare på finska.

Internationell forskning visar att bristande smärtbedömning kan leda till inadekvat smärtmedicinering. I Finland har ingen motsvarande utredning gjorts, och Mustajoki har inte i sin forskning klargjort patienternas smärtlindring, men konstaterar att risker uppstår när smärtintensiteten beskrivs på finska av en patient vars modersmål är svenska.

— Det här är något som borde utredas. Då jag i min forskning testade smärtbeskrivande ord först på finska och sedan samma ord på svenska så överensstämde inte de ord som beskrev förnimmelsen av smärta överhuvudtaget.

Noterar du skillnader som påverkas av till exempel ålder eller kön?

— Utbildningsnivån påverkar, och speciellt är det lågutbildade äldre kvinnor som har det svårast. Så är det överlag i vårt samhälle och vi borde slå vakt om dem så att vi kommer åt de här problemen.

Ytterligare en faktor att beakta, är att läkares socioekonomiska ställning ofta är högre än patienternas. Det här kan komplicera bedömningen av patienternas smärtintensitet, säger Mustajoki.

Gäller att identifiera svenskspråkiga

Hennes rekommendation, utgående från forskningen, är inte att alla läkare måste kunna svenska. Men det behövs en medvetenhet om att en del svenskspråkiga patienter – hur tvåspråkiga de än verkar vara – har svårt att uttrycka sig på finska och förstå en finskspråkig läkare.

— Dessa patienter måste hänvisas till svenskkunnig personal, utan att för den skulle hamna lägst på väntelistan. Språkkurser för vårdpersonal ger dessvärre inte en sådan färdighet i svenska som forskningen visar att skulle behövas för ett krävande samtal. Den här erfarenheten har jag från min tid som byråchef i Esbo.

Det handlar alltså enligt dig inte om att det finns för få svenskkunniga läkare?

— Nej, utbildningsvolymen torde nog vara tillräcklig. Det har att göra med identifieringen av svenskspråkiga patienter. Inom hälsovården måste vi komma ihåg att det belastar patienterna att behöva tala ett annat språk än sitt modersmål då de är sjuka. Så det är inte patienternas sak att kunna tala vårdgivarens språk utan vårdgivarens sak att tala patientens språk. Så vi talar om alldeles självklara och enkla saker som endast kräver eftertanke.

Behovet av att identifiera patienters språkkunskaper, så att de möter läkare som kan svenska, kommer att understrykas när stora vårdlandskap bildas i samband med social- och hälsovårdsreformen, säger Mustajoki.

Litar inte på läkarna

I sådana här fall hör man ofta argumentet att det är viktigare att vården kommer snabbt, och är av hög kvalitet, än att den ges på svenska. Hur ser du på det?

— I vissa fall är det så, till exempel om patienten brutit benet eller om det är frågan om en okomplicerad sjukdom. Men när det handlar om kroniska sjukdomar som kräver ständig kontroll är språket viktigt. Om patienter slutar sin livslånga medicinering, och inte får tillräcklig handledning vad medicinering och andra vårdanvisningar gäller, så ökar komplikationerna och också dödligheten. Annan forskning än min visar också att de patienter som talar annat språk än läkaren får sämre rådgivning än de som talar samma språk. De har svårare att följa givna anvisningar. Bristfällig svenska förvårar ytterligare förståelsen så det räcker inte med goda intentioner.

Mustajoki säger att situationens allvar understryks av att patienter som inte får vård på sitt modersmål inte litar på läkaren. Dessutom kan bristfällig språklig kommunikation innebära säkerhetsrisker.

— Det här talas det för lite om.

Är det här ett problem som också ska lösas på politisk nivå?

— Det är viktigare med chefer som har svenska som modersmål. Det behövs personer med en viss ställning i organisationen för att förändringar ska ske på verkstadsgolvet.

Fakta

Syftet med utredningen var att undersöka patientrapporterade effekter av kommunikation på tvåspråkiga finlandssvenskars andrahandsspråk, finska.
Sammanlagt deltog 411 svenskspråkiga och 746 finskspråkiga patienter i fyra frågeundersökningar.
Den första studien visade att 50,7 procent av 221 svenskspråkiga hälsocentralpatienter ansåg kommunikation på det egna modersmålet vara mycket viktigt. Var tionde patient rapporterade att missförstånd uppstått ofta eller alltid. Låg utbildningsnivå och svaga färdigheter i finska ledde till missförstånd.
Den andra och tredje studien visade att de finskspråkiga patienterna gjorde signifikant flera läkarbesök årligen jämfört med de svenskspråkiga patienterna. Kommunikation på de svenskspråkiga patienternas andrahandsspråk försämrade på ett betydande sätt deras motivation att följa läkarens anvisningar efter akutbesöket jämfört med de finskspråkiga patienterna, som kommunicerade på sitt modersmål.
Den fjärde studien visade att skillnaderna mellan svensk- och finskspråkiga affektiva ord för beskrivande av smärtintensiteten var betydande för patienter med svaga färdigheter i finska.
Slutsatser av utredningen är bland annat att tvåspråkiga svenskspråkiga patienter med svaga färdigheter i finska ofta hade svårigheter att uttrycka hälsoproblem på sitt andrahandsspråk, finska. Olikspråkig kommunikation, som upplevdes som bristfällig, tenderade att leda till förnyade läkarbesök, men kunde även leda till att patienten inte sökte vård för sitt hälsoproblem. Kommunikation på samma språk med läkaren förbättrade klargörande av patienternas hälsoproblem och smärttillstånd samt ökade patienternas förmåga att följa råd och vårdanvisningar. Orsaken till de svenskspråkiga patienternas färre läkarbesök jämfört med de finskspråkigas besöksfrekvens kunde ha sitt ursprung i språkrelaterade svårigheter. Av undersökningen framgick inte, huruvida olikspråkig kommunikation påverkade hälsoutfallet.
Avhandlingen kan laddas ned här.

Ämnen