Vem garanterar svensk service?
Jag var häromdagen med om en diskussion där man frågade sig vem som ska vara garant för den svenska servicen i framtiden. Är det kommunerna eller staten? Diskussionen kretsade kring kommunreformen och de stora vårdområdena. Förr var det en självklarhet att kommunen via den kommunala servicen bar ansvaret, sa man, men hur blir det i framtiden? Borde det vara staten?
Runt bordet satt också forskare med lång erfarenhet av reformer, demokrati och språkidentitet. De tyckte att det absolut är kommunen som skall vara garant för det svenska. Samtidigt varnade de för att reformerna kan fjärma den vanliga människan från de forum där besluten fattas. Enligt forskarna är det problematiskt om människorna på grund av det tappar bort sin kommunala, lokala identitet.
Å andra sidan är staten skyldig att garantera service på svenska, särskilt via grundlagen. Det finns stadganden om rätt till eget språk och egen kultur, om att Finlands nationalspråk är finska och svenska och om att landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov ska tillgodoses enligt lika grunder. Det står också att ingen får särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp. Eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.
Ifall man i Finland gick in för att till exempel överföra sjukvården till staten, såsom man har gjort i Norge, så skulle nog varningsklockorna ringa – och inte bara för forskarna. Det är oerhört viktigt att den mest grundläggande servicen är kommunal och att till exempel social- och hälsovården är starkt förankrad i kommunens strategi, eftersom den är sammanflätad med både bildning och infrastruktur.
Jag måste medge att jag hör små varningsklockor ringa när jag funderar på hur den lilla människan ska kunna påverka till exempel äldrevården i en framtid där fem enorma vårdområden har beslutanderätten. Eftersom vårdområdena är organiserade som samkommuner kommer det inte att ordnas direkta val till deras fullmäktige. Demokratifrågan är ännu inte analyserad fullt ut.
Ledare i Fikt 5/2014
