Kommunförbundets jämlikhetskämpe Sinikka Mikola går i pension
Jämställdhetsfrågor ska inte ses som något utanför den kommunala verksamheten utan som en naturlig del av den, säger Mikola.
I morgon (5.6) gör Sinikka Mikola, utvecklingschef i internationella ärenden och i jämställdhets- och likabehandlingsfrågor på Kommunförbundet, sin sista arbetsdag.
För kollegorna på Kommunförbundet, och för många politiker och tjänstemän ute i kommunerna, är hon en fanbärare för det internationella samarbetet och en påminnelse om att jämställdhetsarbetet kräver en målmedveten insats.
Fröet till de frågor som skulle prägla hennes karriär såddes redan i skolåldern.
— I skolan gjorde jag bra ifrån, bättre än pojkarna. Kanske väcktes tanken om jämställdhet då, även om jag inte formulerade den. Men jag minns att jag läste Helvi Sipilä i FN på TV och tänkte: Jag vill också vara där.
Sipilä var jurist och den första kvinna som tjänstgjorde vid Förenta Nationernas sekretariat.
FN:s deklaration blev för mycket för rektor
Uppvuxen i Lappi i Åbo län, numera en del av Raumo, fick Mikola tidigt erfara att frågor om rättigheter och rättvisa inte var någon självklarhet.
— Skolans morgonsamlingar hölls turvis av elever, minns hon. När det var min tur gick jag upp och läste FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Samskolans rektor blev rasande och drog mig av scenen. Jag hann inte läsa deklarationen till slut.
Språk och samhällsfrågor intresserade, men efter gymnasietiden gjorde Mikola den pragmatiska bedömningen att det var bättre med tanke på arbetslivet att studera nationalekonomi som huvudämne, och tillämpad geografi som biämne. Det sistnämnda blev senare hennes huvudämne på Helsingfors universitet, och hon studerade också italienska och spanska senare.
Att Mikola har en förkärlek för språk vittnar också den studentexamen i franska som hon i vår avlagt vid vuxengymnasiet i Helsingfors. Kunskaperna i franska kommer väl till användning eftersom Mikola står i beråd att delvis bosätta sig i Frankrike.
Resultat med små resurser
Till Kommunförbundet kom Mikola bland annat via stadsplaneringskontoret i Esbo, Centralförbundet för regionplanering och Suomen maakuntien liitto, som 1993 var en av organisationerna som bildade Finlands Kommunförbund.
Vad gäller EU- och internationella ärenden så har de med tiden kommit att präglas av en mer öppen dialog, och av en växelverkan mellan kommunerna, Kommunförbundet och EU, säger Mikola då hon beskriver utvecklingen under den tid som hon jobbat på Kommunförbundet.
— Jag är glad över att jag kunnat informera kommunerna och städerna om andra program som de kan ha nytta av, utöver EU:s strukturfonder.
Mikola säger att CEMR, alltså paraplyorganisationen för europeiska kommunförbund, haft en nyckelroll. Via CEMR:s jämställdhetskommitté och sakkunnigsamarbete har Mikola fört Den europeiska deklarationen om jämställdhet mellan kvinnor och män till kommunerna.
— Det är ett bra strategiskt verktyg som visar var och hur jämställdhet borde beaktas i kommunerna. Lokalpolitiker har möjlighet att föra deklarationen till fullmäktige, få den godkänd och få resurser för arbetet med kommunens jämställdhetsplan.
Deklarationen reder ut begreppen i jämställdhetsarbetet, fortsätter Mikola, och gör att det inte handlar om punktinsatser utan följer en helhetsbild.
De stora städerna i Finland har godkänt deklarationen, men den borde få mer uppmärksamhet.
— Att fler samarbetar med olika aktörer betyder att nätverken breddas. Med små resurser kan man få till stånd mycket, något som Kommunförbundet och Finlands kommuner visat. Jag har gjort det här jämställdhetsarbetet känt på europeisk nivå.
Unga har annan syn på jämställdhet
Mikola säger att en av hennes viktigaste uppgifter i det internationella samarbetet och i jämställdhetsfrågor har varit att utöka kunskapen i kommunerna, bland annat genom att söka finansiering för, och genomföra, projekt.
— Jämställdhetsfrågor måste skära genom hela kommunen, inte ses som något utanför verksamheten utan som en naturlig del av den. Det här gäller också för Kommunförbundet.
I det här arbetet är det viktigt att kommunernas representanter kan bekanta sig med nordiska och europeiska kommuners och städers jämställdhetsarbete, säger Mikola. Därför har hon också sett till att inkludera studieresor i de projekt hon sökt finansiering för.
— Trots att Finland nått en viss nivå av jämställdhet så är den inte på samma nivå som i vissa städer, säger hon och ger tyska Frankfurt och österrikiska Wien och Graz som exempel.
Också kommunerna i Sverige och svenska SKR har nått längre i jämställdhetsarbetet, säger Mikola.
Hur märks det här, att finländska kommuner och städer släpar efter i vissa avseenden?
— Om man jämför med vissa tyska städer så finns där tjänstemän med ansvar för jämställdhet som helhet, samt jämställdhetsansvariga i de olika sektorerna. I våra städer finns det kanske bara en person som jobbar med dessa frågor på heltid. Speciellt i Sverige syns det i hur man satsar på jämställdhet, och också i medvetenheten om dessa frågor. När jag säger att jag jobbar med jämställdhet hör jag ibland att det finns viktigare jämställdhetsfrågor än de som rör könen – till exempel jämställdhet mellan åldersgrupper eller sådant som rör invandring.
Upplever du att unga politiker och tjänstemän som du träffar har samma syn på jämställdhet som du?
— Det kan vara att deras syn är annorlunda. De har inte upplevt det Finland som jag upplevde när jag var ung. Det var ett fattigt land, ett annorlunda samhälle. Då var det inte lätt att vara den kvinna som man tänkte att man är. Attityderna var hårda. Man tvingades anpassa sig till så kallade skämt, som i dag är sexuella trakasserier, annars fick man en motreaktion. Bland den yngre generationen finns två inställningar. De som är medvetna och har erfarenheter känner bra till vad det handlar om. Sedan finns det de som inte personligen upplevt något sådant, och tänker att ojämlikhet gäller bara andra, inte dem själva. Men jag tror att många stöter på det, till exempel när de får barn eller när de diskrimineras vid rekryteringstillfällen för att arbetsgivaren är rädd för att de får barn och tar föräldraledigt. Därför är det viktigt att vårdnadsansvaret fördelas jämlikare mellan män och kvinnor, så att arbetsgivaren vet att det lika gärna kan vara pappan som tar föräldraledigt.
Våld mot kvinnor stort problem
Mikola säger att attityderna gentemot jämställdhet mellan könen borde avspegla en självklarhet. Hon betonar att hon understöder jämlikhet för alla, men om man lyfter könsfrågan förbättras allas situation, inklusive minoriteternas. Jämlikhet mellan könen är viktigt för pojkars och mäns välmående.
Finland dras fortfarande med stereotyper som genomsyrar allt, och dess värsta konsekvens är våldet mot kvinnor, och i parrelationer, säger hon. Över hälften av alla kvinnor under 35 har utsatts för sexuella trakasserier.
— Det är bra att me too-kampanjen har lyft problemet till en offentlig diskussion. En trygg offentlig plats är viktigt.
Våldet mot kvinnor har visat sig vara ett svårlöst problem och Mikola önskar att mera resurser sattes på den här frågan, så att Istanbulavtalet – Europarådets avtal om förebyggande av våld mot kvinnor och familjevåld, som Finland ratificerat – kan förverkligas i praktiken.
Yoga, thai-chi och bergsvandringar
Finland är också väldigt segregerat vad gäller yrken, fortsätter hon, vilket bland annat syns i att tekniska branscher fortfarande domineras av män. Satsningar har gjorts i grundskolan för att styra flickor mot matematik och tekniska ämnen, men större åtgärder behövs för att förändra attityderna.
— Också här handlar det om en attitydfråga, och jag har en känsla av att allt fler sakkunniga som intervjuas av medierna är kvinnor. Kanske är det för att medierna är medvetna om det här, kanske spelar vår nuvarande regering en roll. Jag har alltid varit starkt emot att profileras som att jag jobbar i ett kvinnoyrke, även om någon kanske ser på mitt arbete som ett sådant. Som ung ville jag inte ens lära mig maskinskrivning eftersom jag förknippade det med ett kvinnoyrke. Vilket kanske var lite dumt, eftersom jag lärde mig maskinskrivning senare.
Vad ska du göra som pensionär?
— Vi ska bosätta oss deltid i Frankrike, och coronasituationen dikterar hur vi kan resa mellan Finland och Frankrike. Så ska jag fortsätta studera franska, och med yoga och thai-chi. Jag ska också promenera längs med stränderna i Frankrike, och vandra i bergen – det är nytt för mig. Och så ska jag utveckla mig som distans-farmor.
