Mia Haglund om Lappviken: Privata medel får inte styra den urbana utvecklingen
I tisdags förkastade stadsmiljönämnden i Helsingfors efter omröstning det vinnande bidraget i stadens idétävling för Lappvikens sjukhusområde.
Det var för drygt ett år sedan som det ordnades en tävling för att utveckla det anrika mentalsjukhusområdet, som i sina tider inhyst patienter som Aleksis Kivi (diagnos: kronisk melankoli) och Jean Sibelius bror Christian. Tävlingens vinnare, och enda slutliga deltagare, var det internationella fastighetsbolaget NREP som planerade att bygga ett hotell i parken och satsa på ett samarbete med Moomin Characters i den gamla huvudbyggnaden. Ut med små verksamheter för psykisk rehabilitering och in med mumintrollen och turistbussarna.
Protester strömmade in från de föreningar och eldsjälar som driver den nuvarande verksamheten i sjukhusbyggnaderna, vars mål är att i områdets historiska anda främja psykiskt och fysiskt välmående, samt av aktiva stadsbor som fäst sig vid Lappviken. Politikerna som gjort upp tävlingsreglerna frågade sig vem som ska betala för att restaurera de gamla byggnaderna om fastighetsbolaget NREPs förslag inte godkänns.
Lappviken är bara ett exempel på maktbalansen i stadsplanering mellan politiska beslutsfattare, invånare och internationella fastighetsinvesterare.
I tisdags slutade omröstningen i stadsmiljönämnden 8–4. Samlingspartiet stödde vinnarbidraget, medan De gröna, SDP och VF förkastade det. Nu ska en person utses för att utreda utvecklingen av området.
Lappviken är bara ett exempel på maktbalansen i stadsplanering mellan politiska beslutsfattare, invånare och internationella fastighetsinvesterare. När all urban utveckling ska göras med privata medel så blir det också det privata vinstintresset som i själva verket styr både vad, var och för vem det byggs.
Den handlar om fastigheter som fungerar som tillgångar för finansspekulanter.
I dokumentären Push talar den svenska regissören Fredrik Gretten om en ny osynlig hyresvärd som etablerat sig i städer runt världen, kapitalfonder utan personligt ansvar. I dokumentären följer Gretten FNs rapportör i bostadsfrågor Leilani Farha som undersöker hur den mänskliga rättigheten till boende krackelerar runt om i världen. Grettens dokumentär synar speciellt riskkapitalkoncernen Blackstone, vars verksamhet i många städer går ut på att köpa upp fastigheter i fattigare områden, rusta upp dem och tvinga hyresgästerna att maka på sig till andra fattiga områden (Blackstone är även verksam i Finland).
Den globala fastighetsmarknaden är värd mer än dubbelt så mycket som världens BNP. Sociologen Saskia Sassen som intervjuas i dokumentären konstaterar att fastighetsmarknaden inte längre handlar om att skapa bostäder för att fylla invånarnas behov. Den handlar om fastigheter som fungerar som tillgångar för finansspekulanter.
Jag såg nyligen den tyska serien Bauhaus om den legendariska konstskolan med samma namn som var föregångare till funktionalismen och som haft en enorm inverkan på modern konst och arkitektur. Bauhaus drevs av kombinationen mellan konst och användbarhet och var banbrytande i sitt skapande. Den satte sin arkitektoniska och ideologiska prägel på städer runt om i världen.
Arkitektur är den konstform som ligger oss närmast i vardagen, den definierar utrymmet vi bor i, området vi arbetar i och miljön vi rör oss i. Att först låta sig svepas med och inspireras av Bauhaus men sedan möta finanskapitalismens realvärld i Push leder till tanken om hur våra städer utvecklas från kulturstäder till kaptialstäder.
Vi behöver omvärdera de principer som styr vår urbana utveckling ifall vi inte vill gå från att vara en kulturstad till en kapitalstad.
En utveckling som låter finansmarknaden styra städers utveckling istället för arkitekter, sosiologer och kulturgeografer är oroväckande. Om byggnaders huvudsyfte är att vara en tillgång för kapitalägarna byggs de på andra villkor än ifall utgångspunkten är att göra trivsamma men prisvärda hem eller mysiga offentliga rum där invånare kan tillbringa tid utan att behöva köpa något.
Situationen i Lappviken handlar inte om att driva ut hyresgäster med låga inkomster från sina hem men är ändå fråga om vinstintresse. Vi behöver omvärdera de principer som styr vår urbana utveckling ifall vi inte vill gå från att vara en kulturstad till en kapitalstad.
