Linda Grönqvist: Social distansering och självutnämnda poliser på Facebook
Att isolera sig och hålla social distans är svårt. Det visade den gångna helgen, som bjöd på underbart soligt vårväder, med all tydlighet.
I lekparkerna i vårt närområde samlades fler barn och föräldrar än jag sett samtidigt i parken under hela vintern och längs med stränderna i Helsingfors vandrade hundratals stadsbor som njöt av vårsolen. Det här skulle jag ha vetat också om jag inte själv varit där.
Under så gott som varje status pågick en hetsig diskussion om ”dessa idioter” som förstör för alla andra.
Mitt flöde på sociala medier fylldes nämligen på lördag och söndag med uppdateringar av folk som iakttagit fullsatta caféer med både barnfamiljer och seniorer, gamla människor som promenerat tillsamman och ungdomar som spelar fotboll. Under så gott som varje status pågick en hetsig diskussion om ”dessa idioter” som förstör för alla andra.
I vårt bostadsområdes lokala grupp på Facebook har en person postat ett foto på tre ungdomar som spelar basket med kommentaren ”Nuoriso ja koris. På svenska”. Det är tydligen viktigt att peka ut vilken språkgrupp tre korgbollspelande ungdomar hör till. Ungdomarnas ansikten syns inte, men det är inte omöjligt att känna igen dem på kläderna. En annan person i samma Facebookgrupp ondgjorde sig över att en grupp tonåringar fortsatt spela fotboll på skolans plan trots att hen ropat till dem att det är förbjudet.
Det är tydligen viktigt att peka ut vilken språkgrupp tre korgbollspelande ungdomar hör till.
De som ondgör sig över folk som inte följer regeringens anvisningar har naturligtvis i sak rätt. Ju mer vi klarar av att minimera våra sociala kontakter desto effektivare kan vi hämma spridningen av coronaviruset och se till att hälsovårdens kapacitet räcker till.
Jag har ändå väldigt svårt att tro att aggressiva påhopp och smutskastning på sociala medier kommer att ha önskad effekt. Däremot leder det till dålig stämning, mindre känsla av samhörighet och piskar upp oron bland dem som redan oroar sig mest. Vad vi behöver är precis det motsatta: bättre stämning, större känsla av samhörighet och mindre oro bland dem som redan oroar sig mest.
Vi ”vanliga” kommuninvånare behöver inte agera poliser.
I kristider som detta är kommunikationen i nyckelroll. Regeringen har varit tydlig i sina anvisningar och kommer att ta till hårdare restriktioner om det behövs. Vi ”vanliga” kommuninvånare behöver inte agera poliser.
Om var och en koncentrerar sig på att själva följa de restriktioner och anvisningar myndigheterna ger så gott de kan, kommer vi mycket längre än om vi istället pekar finger.
