Kan samhället garantera vård på svenska?
Social- och hälsovårdsreformen står inför nästa runda. Utgångsläget för att bevaka de svenska intressena är betydligt bättre nu än tidigare. Både regeringsbasen och regeringsprogrammet är tydligare positivt till ett tvåspråkigt Finland än under föregående regeringsperiod.
Det här är den stora bilden, där grunden läggs för lagstiftning och hur hela systemet byggs upp kring social- och hälsovården. Utmaningarna är ändå långt de samma som tidigare. Det handlar om såväl ekonomi och i Nyland speciellt hur landskapet indelas, samt var man i praktiken skall hitta personal. Statsminister Rinnes regering beslutade att det ska bildas 18 landskap, och att Nyland, huvudstadsregionen eller Helsingforsregionen ska få en särlösning. Ett område med 1,65 miljoner människor blir för stort, i synnerhet i jämförelse med de 17 andra landskapen.
Frågan om Nyland är central för det svenska Finland
Frågan om Nyland är central för det svenska Finland, även om det inte är den enda. Av de ca 290 000 svenskspråkigt registrerade medborgarna bor 130 000 i Nyland. De nyländska kommunerna torde vara helt överens om att det skulle vara bäst att Nyland delas upp i fem områden.
Hur områdesindelningen blir är därför av stor betydelse. Speciellt kommer det att vara viktigt med hur gränserna för områdena dras med tanke på representation i de beslutande organen. Egna nämnder är en möjlighet när det gäller att organisera förverkligandet av språkliga rättigheter också i fortsättningen. I dagens sjukvårdsdistrikt finns minoritetsspråksnämnder.
Inom sjukvården hänvisas ofta till 5§ 2 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) som gäller patientens rätt till information, i vilken stadgas att ”En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skall ge upplysningar på ett sådant sätt att patienten i tillräcklig utsträckning förstår innebörden av dem. Om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte behärskar det språk som patienten använder eller om patienten på grund av hörsel-, syn- eller talskada inte kan göra sig förstådd, skall tolk anlitas i mån av möjlighet.”
De punkter som diskuterats är naturligtvis hur ”i tillräcklig utsträckning’‘ och ”i mån av möjlighet”. Språklagen (423/2003) finns i 10 § 1 mom. ändå ett klart stadgande, ”I kontakter med statliga myndigheter och tvåspråkiga kommunala myndigheter har var och en rätt att använda finska eller svenska.” Det innebär att i frågan om nationalspråken i tvåspråkiga samkommuner så har man alltid rätt till sitt eget språk och det gäller utan undantag.
I praktiken upplever många ändå att det som sist och slutligen är avgörande i kommunikationen för möte som uppstår mellan kund/klient och vårdare hurudana språkkunskaper de enskilda individerna har. Det handlar således mindre om representation i beslutsfattande organ eller strukturer utan om mötet mellan människor.
Ett brukarperspektiv är mao det vi efterlyser på svenska. Ur den synvinkeln är det en stor förändring i upplägget som vi står inför, att den omdiskuterade valfriheten, som blev regeringen Sipiläs stötesten för social- och hälsovårdsreformen, nu inte är med. I södra Finland hade valfriheten kunnat vara en möjlig utväg för att åstadkomma fungerande service på svenska.
Man kunde tänka sig att de producenter av vårdtjänster som i praktiken kunde garantera betjäning på svenska hade lockat till sig de personer som uttryckligen önskade vård på svenska. Sant är förvisso att det kunde innebära längre avstånd till servicen, något som vi redan ser i upplägget med hur nära det är till svenska skolor.
Förutom strukturerna handlar det alltså också om hur kunden/klienten prioriterar i olika situationer. På den punkten innebär en situation där de svenskspråkiga är en liten minoritet ett stort tryck på individen. Jag har själv många gånger varit i den situationen där öppningsfrasen ”Päivää – Goddag !” blir det enda som sägs på svenska, oberoende av vilka rättigheter språklagen i teorin skulle ha givit mig. På den punkten är det en stor skillnad mellan att ha valt en producent som klart uttalat sin vilja att betjäna på svenska i jämförelse med en som av lagstiftning så tvingas.
