Det är vi själva som ska ta ansvar för våra språk
I somras deltog jag i en konferens där forskaren Agnes Bodis berättade om språksituationen vid högskolor i Australien. Den stora mängden utländska studenter, speciellt från Asien, har ifrågasatts under de senaste åren. Vissa oroar sig för att studenterna talar andra språk än engelska – inte i undervisningssituationer, men till exempel mellan föreläsningar.
Pausprat på kinesiska uppfattas som ett uteslutande av andra studenter. I nätdiskussioner drar man sig inte för att hävda att de internationella studenterna använder sina modersmål för att de har något att dölja. De påstås konspirera om plagiat, mutor och annat fusk, och man misstänker att undervisningen anpassas efter deras svaga kunskaper i
engelska, varvid kvaliteten försämras.
Där man kunde se möjligheter till ömsesidig språkinlärning ser man i stället hot.
I stället för att se styrkan i de språkkunskaper som de internationella studenterna har med sig misstänker man alltså att undervisningen blir sämre på grund av dem. Där man kunde se möjligheter till ömsesidig språkinlärning ser man i stället hot.
Föredragshållaren uttryckte stor oro över den australiska enspråkighetsnormen och de negativa attityderna gentemot flerspråkighet. Den första kommentaren från publiken var kanske beskrivande. Den kom från en journalist som inledde med ” jag har inget emot flerspråkighet, men …” för att sedan lägga ut texten om hur den lokala befolkningen
blir lidande ifall man är alltför tolerant (och nu var det inte tal om urbefolkningen, utan om engelskspråkiga studenter).
Att någon i Australien kan uppfatta engelskan som hotad tedde sig nästan obegripligt – men efter att jag kommit hem noterade jag att liknande diskussioner förts också i Storbritannien. Andelen internationella studenter är betydligt högre i både Storbritannien
och Australien än i Finland, men engelskan har fortfarande en oerhört dominerande ställning inom den akademiska världen. Oron är därför svår att förstå.
Det är lättare att förstå att vi i Finland behöver skydda våra egna språk. Institutet för de inhemska språken har under det gångna året uttryckt sin oro för nationalspråkens ställning, speciellt inom den högre utbildningen, som i allt högre grad fungerar på engelska. Man vill göra våra högskolor tilldragande för internationella studenter och göra det lättare för finländare att studera och arbeta utomlands.
Samtidigt är det dock värt att notera att väldigt få av våra internationella studenter är engelskspråkiga (den största enskilda gruppen kommer från Ryssland). Vi borde bli bättre på att ta vara på deras kunskaper i stället för att bara ge dem undervisning på engelska.
Det gäller att se flerspråkigheten som en rikedom och samtidigt slå vakt om våra språk, också de som är mindre och svagare än finskan och svenskan.
Det gäller att se flerspråkigheten som en rikedom och samtidigt slå vakt om våra språk, också de som är mindre och svagare än finskan och svenskan. Jag välkomnar därför regeringsprogrammets löfte om en ny nationalspråksstrategi och ett språkpolitiskt program i vilket särskilt de samiska språken, romani, det karelska språket och teckenspråken ska beaktas.
Det är också av största vikt att vi inte utarmar våra egna språk genom att låta engelskan ta över. Det är vi vanliga språkanvändare som genom våra attityder och handlingar väljer hur det går för våra språk i framtiden.
