På Vasa centralsjukhus är språkläraren personalens försökskanin
Sjukhuset sköter språkundervisningen själv. Läraren Annika Backlund säger att hon lär känna personalen, som får testa sina kunskaper i det andra inhemska på henne.
– Varje sjukhus har sin egen kultur.
Annika Backlund, språklärare i svenska och finska vid Vasa centralsjukhus sedan 2004, resonerar kring skillnaden mellan att köpa in språkundervisning och att ha en egen språklärare.
Backlunds befattning, som hon haft på heltid sedan 2008, är unik i den finländska sjukhusvärlden. Den ger henne en insyn i sjukhusets organisation.
– Jag känner sjukhusets ledning och förmän, och eftersom jag ger omfattande språkkurser på upp till 56 timmar för svensk- eller finskspråkiga och 84 timmar för dem med annat modersmål så lär jag känna personalen på ett annat sätt än någon som kommer utifrån.
Därför tror Backlund att det är en fördel att hon som språklärare är del av sjukhusorganisationen.
Backlund planerar och ger språkkurserna för personalen på Vasa centralsjukhus. Det finns inget tvång att förbättra sin svenska eller finska, men kring 100 anställda deltar i kurserna varje år. En del gör för att klara av det obligatoriska språkprovet, andra för att hålla kunskaperna i det andra inhemska a jour.
Det gäller att behärska de vanligaste sjukdomarna och besvären på bägge språken, säger Backlund.
– Jag har studerat språk, inte vård eller medicin. Jag brukar säga till kursdeltagarna att jag är deras försökskanin. Om jag förstår vad de säger när de pratar om till exempel bronkit eller trombos, då har jag lärt ut ett språk som patienten förstår. Då kan patienten också vara delaktig och förstå syftet med den vård hen får. Vårt syfte är att betjäna patienten på det språk som hen själv väljer. Vi utgår från patienten i alla situationer.
Kunskaperna i svenska har sjunkit
Backlund säger att den största förändringen under de år som hon undervisat på sjukhuset är nivån på deltagarna språkkunskaper, speciellt finskspråkigas kunskaper i svenska.
När hon började undervisa för 15 år sedan var nivån betydligt högre, vårdarna behärskade svenska. Sedan dess har en dramatisk förändring skett, och Backlund tror att den slopade obligatoriska studentsvenskan är orsaken.
– Jag är jätteglad över att den ser ut att återinföras. Jag märker av förändringen främst bland dem som ska avlägga språkprov.
Den personal som anställs vid sjukhuset och inte har språkbehörighet ska ha avlagt ett språkprov inom två år efter anställningen. Backlund säger att många anställda kämpar på de förberedande kurserna för att behärska språkprovets nio olika temaområden.
Terminologi är en sak, mötet mellan vårdare och patient en annan. Hur utmanande är det att få vårdare att känna sig bekväma i den situationen på ett språk som inte är modersmålet?
– Vi övar olika situationer, fraser och frågor. Till exempel ankomstintervjuer: vilka frågor ställer du och vilka frågor kan patienten tänkas ställa när hen kommer till mottagningen? Vi övar telefonsamtal. Vad kan du förmedla via telefon och vad kan patienten fråga om? Många finskspråkiga upplever dialekter som svåra, speciellt om de inte ser personen som de talar med. Även om många försöker tala standardsvenska så kan en sjuk person ha svårt att uttrycka sig på något annat än dialekt, om det är känslospråket.
Kollegor hjälper varandra
I Vasa centralsjukhus strategi nämns tvåspråkigheten som en resurs. För att få tvåspråkigheten att fungera som en resurs i praktiken har man i år sjösatt två projekt.
Det ena går ut på att frivilliga anmäler sig som språkcoacher, på svenska eller finska. Språkcoachen hjälper sin kollega med ord och uttryck, eller med texter som kollegan skriver. Att anställda hjälper varandra i språkfrågor är förstås inte nytt, säger Backlund, men nu är det satt i system.
Det andra projektet har rubriken ”Hur säger man?”. Alla enheter på sjukhuset deltar och samlar in ord och uttryck som används på enheten. Det kan handla om till exempel provtagningar, hygien och måltider.
Enheterna väljer själv vilka ord och uttryck de bidrar med, och allt samlas sedan i ett häfte där materialet är indelat temavis. När enheten sedan anställer ny personal får den ett häfte.
– Det är ett sätt att komma igång med svenskan eller finskan, och vi presenterar också våra språkcoacher. Kurserna är bara en del av vårt utbud. Vi försöker hitta nya sätt att använda språken.
Utöver det här har Vasa centralsjukhus en elektronisk ordbok på sjukhusets intranät, där medicinsk terminologi lätt hittas på svenska, finska och engelska.
Vasamodellen kan användas av andra
Av sjukhuspersonalen har 53 procent finska som modersmål och 44 procent svenska. En liten del av personalen talar något annat språk. Enligt Backlund är utländska läkare verkligen motiverade att lära sig bägge nationalspråken.
Hur ofta träffar du kollegor på andra sjukhus för att byta erfarenheter och åsikter?
– Inte alls, tyvärr. Jag tror att jag är den enda språkläraren som är anställd av ett sjukhus. Andra sjukhus köper tjänsten utifrån. Men visst vore det trevligt med kollegor.
Backlund säger att Vasamodellen kunde anammas av andra sjukhus, och den kunde gälla andra språk än svenska och finska.
– Jag tycker att vi kunde vara två, tre lärare här och modellen kan absolut användas av andra sjukhus. Det blir bara viktigare och viktigare att få kompetent personal som kan språk.
Foto: Johannes Tervo
Responsen från de anställda på sjukhuset i Vasa har varit positiv. Backlund tror det är viktigt att såväl kurserna som språkcoach-verksamheten sker på frivillig basis. Hon säger också att språkundervisningen bidrar till sjukhusets attraktionskraft och lockar vårdpersonal till Vasa.
Alla kurser är skräddarsydda och situationen lever hela tiden. När Kommuntorget intervjuar Backlund vet hon inte hur hösten kommer att se ut.
– Jag vet bara att kurserna blir fullsatta.
I alla lägen är det aktivering och uppmuntran som är nyckeln. Backlund säger att vårdpersonal ibland är rädd för att säga fel, men om så sker är det ingen katastrof.
– Patienten uppskattar att personalen använder patientens språk.
Läraren har en motiverande roll
Reijo Autio, chefsöverläkare på Vasa centralsjukhus, säger att systemet som håller sjukhusets tvåspråkighet levande säkert kan utvecklas men i slutändan handlar det om motivation. Om personalen är motiverad att lära sig språk hittar man alltid vägar.
– Det handlar om att läsa och tala svenska med arbetskamrater och patienter. De som gått grundskolan kan svenska. Kanske inte flytande, om de inte använt språket, men om motivationen finns så kan svenskan höjas till en högre nivå. Språklärarens roll kan vara att motivera dem som har svårt med språk.
Av den anledningen är det en fördel att sjukhuset har en egen språklärare, i stället för att köpa in tjänsten, säger Autio. Om personalen ska våga använda det andra inhemska så måste det finnas ett ordentligt språkstöd. Det har sjukhuset, och inte enbart i form av språklärartjänsten. Intresset genomsyrar hela sjukhuset.
Autio säger att man inte lyckats lösa alla problem, och även om han personligen inte noterat de försämrade språkkunskaperna bland personalen så håller han med om att en sådan trend är oroväckande.
– Baskunskaper är viktiga. Med dem behärskar man svenska inom ett par år. Men om man börjar från noll är det svårare.
Är Vasa centralsjukhus situation unik, eller kunde er modell användas i andra sjukvårdsdistrikt?
– Det är förstås lättare för oss när 43 procent av personalen har svenska som modersmål, men inte har jag någon annan lösning. Man måste ha språklärare, någon som synliggör språket för personalen, som påminner om varför språkkunskaper behövs och som höjer motivationen.
Undersökningar visar att patienter på sjukhuset är nöjda med den vård de får, på det egna språket. En del patienter från Vasa sjukvårdsdistrikt sänds också till Egentliga Finland och Åbo universitetscentralsjukhus. Hur de patienterna upplever vården där vet Autio inte. Vasa centralsjukhus har inte följt upp deras erfarenheter, men Autio säger att det finns ett behov att göra det.
Läs också: Förhoppningar och risker när Åbolands sjukhus förlorar sin självständighet
