Slut ti jåma
Vart har det positiva tänkandet tagit vägen? Med den mängd av deprimerande ekonomiska nyheter som dominerat den finländska diskussionen under de senaste åren är det lätt att glömma bort det positiva som finns. Det verkar som det negativa har blivit självuppfyllande.
Man kan lita på polis och rättsväsendet och räddningsväsendet i detta nordliga land. Korruptionen i landet hör till de lägsta i världen. Vi har fri utbildning från grundskola till yrkesutbildning och universitet. Vi erbjuder dagvård åt våra barn. Vi har en hygglig infrastruktur med fungerande energi- och vattenförsörjning samt ett vägnät som man inte behöver traktor för att ta sig fram på. Vi har en fungerande social-, sjuk- och hälsovård. Det finns bibliotek som står till invånarnas förfogande, liksom simhallar, idrottsplaner och kulturella aktiviterer av alla de slag.
Det politiska systemet fungerar acceptabelt och vi behöver inte vara rädda för valfusk eller statskupper. Regelrätta slagsmål i riksdagen förekommer ej.
De flesta har tak över huvudet och mat på bordet och kåkstäderna lyser med sin frånvaro.
Bör vi se oss själva i spegeln!
Ställer vi för höga krav på det som samhället erbjuder oss idag? Sitter vi på våra feta rumpor och förväntar oss, att kommun och stat, skall servera allt åt oss på silverfat.
Vilken kunde vår insats som medborgare vara i det samhälle där rollfördelningen mellan kommuninvånare och kommun kommer att ändra. Man glömmer så lätt bort att samhällsutvecklingen har varit hisnande under de senaste årtiondena. De diskussioner som förs idag, t.ex gällande studiestöd och dagvård, har långt drag av storm i vattenglas.
Vi behöver inte bära hela världens sorger och bekymmer på våra axlar, utan kunde lätta på lasset istället och ta ett positivare grepp. Har Finland blivit ”jåmapellarnas” förlovade land? Vi klagar på allt och alla. För att komma framåt lönar det sig att ta några steg bakåt för att få upp farten igen på samhällsmaskineriet. Sen är det bara att tuta och köra.
