En totalreform av statsandelssystemet är en nödvändighet
Statsandelssystemets syfte är att i hela landet trygga en jämn tillgång på den offentliga service som kommunerna ansvarar för så att medborgarna kan få basservice på en viss nivå oberoende av sin boendeort.
Jag tror de flesta är överens om att ett statsandelssystem behövs för att trygga en grundnivå av basservice i hela landet. Frågan lyder snarare om det nuvarande systemet är sådant att det på sikt medför den bästa möjliga välfärdsnivån för landet som helhet. Hur rättvist och fungerande ett statsandelssystem är, beror både på kriterierna enligt vilka statsandelarna fördelas med tanke på basservicebehovet och på hur kraftig skatteutjämningen är.
Statsandelssystemet är för tillfället i praktiken främst ett system för upprätthållande av nuvarande kommunstrukturer. I början av 2000-talet fanns det ännu närmare 100 nettobetalarkommuner. Därefter har systemet blivit mer och mer ohållbart. År 2019 finns enbart ca 30 nettobetalarkommuner och hela 84 procent av utjämningen betalas av huvudstadsregionens fyra städer. Statsandelssystemet uppmuntrar inte till tillväxt och tar inte i övrigt heller hänsyn till bland annat urbaniseringen som megatrend. Ifall tillväxtorternas investeringsbehov och speciella utmaningar inte beaktas, lider hela landet på sikt.
Statsandelssystemet är för tillfället i praktiken främst ett system för upprätthållande av nuvarande kommunstrukturer.
Om landskaps- och vårdreformen godkänns övergår en stor del av nettobetalarkommunerna till kategorin av kommuner som är beroende av statsandelar. Detta beror på de omfattande utjämningsåtgärder som för att minimera förändringarna i samband med överföringen av social- och hälsovården blir en del av statsandelssystemet. I praktiken utjämnas skillnaden mellan de överförda social- och hälsovårdsutgifterna och den inkomstpott kommunerna förlorar i form av de 11-12-procentenheter av kommunalskatten som övergår till staten.
Statsandelssystemet förlorar i detta scenario sin grundlogik, då en stor del av statsandelarna inte längre betalas utifrån kommunernas reella situation, utan i stället enbart grundar sig på denna utjämningsfaktor. Samtidigt är dilemmat det, att när utjämningsåtgärderna senare avvecklas, blir följder i de kommuner, som är de största förlorarna i reformen och som tidigare fungerat som nettobetalare, totalt oskäliga.
Oberoende av om landskaps- och vårdreformen blir av eller inte, kommer en totalreform av statsandelssystemet att vara nödvändig. Ett nytt statsandelssystem måste, bättre än nuvarande system beakta urbaniseringen och tillväxtorternas särskilda problem som fenomen, innehålla incentiv för tillväxt* och samtidigt inte lämna stora delar av landet utan basservice.
Att utgå från den nuvarande kommunstrukturen inte är hållbar eller kostnadseffektiv på sikt är också realism och det finns därmed skäl att i statsandelssystemet bygga in klara incentiv för kommunfusioner.
*Medan jag höll på att slutföra denna kolumn publicerade konsultbyrån för regionutveckling MDI och stadsforskningsföretaget Kaupunkitutkimus TA den 10.1 en utredning över hur statsandelssystemet kan tillämpas särskilt för att öka planläggningen och bostadsproduktionen i växande kommuner. En av slutsatserna i utredningen är att statsandelssystemet inte uppmuntrar till tillväxt, däremot kompenserar det problem med tillväxt.
