Finns det tid för förtroendeuppdrag?
ESSÄ. Kommunalt beslutsfattande har utrymme för ledare och starka individer, men är ingen start-up som ger enskilda entreprenörer tillfälle att förverkliga sina drömmar, skriver kommunforskaren Siv Sandberg.
Kommunala förtroendeuppdrag befinner sig i gråzonen mellan obligatoriskt och frivilligt. I vårt samhällssystem förutsätter vi till exempel att byggande av nya bostadsområden och trafikleder ska styras av en generalplan som godkänns av kommunfullmäktige. Utan ett visst antal människor som ställer upp i kommunalval fungerar inte den delen av samhällssystemet. I det avseendet hör kommunala förtroendeuppdrag till den obligatoriska och lagstadgade samhällssektorn. Samtidigt är kommunala förtroendeuppdrag också i allra högsta grad en form av frivilligarbete. De allra flesta kommunala beslutsfattare sköter sina förtroendeuppdrag vid sidan av sitt vanliga jobb och den ekonomiska ersättningen står ofta inte i proportion till den tid uppdraget kräver.
I den ekvationen blir människors tid, prioriteringar och värderingar kritiska resurser. Det betyder också att det är viktigt att förstå sig på vilka drivkrafter som styr hur folk väljer att använda sin tid. På många punkter står rytmen och grundkonstruktionen i det kommunala beslutsfattandet i konflikt med vilka former av aktiviteter som är tilldragande i vår samtid. Kommunala förtroendeuppdrag är långsamma och regelbundna i en tid när folk gärna engagerar sig i korta och intensiva projekt. Kommunala beslutsfattare är anonyma lagspelare i stora kollektiv i en tid som lyfter fram entreprenörer med unika affärsidéer.
Mellan åren 1979 och 2009 minskade andelen finländare som åtagit sig någon form av ansvars- eller förtroendeuppdrag i olika delar av samhället från 20 till 18 procent. Förändringen är inte stor, men den illustrerar en långsamt nedåtgående trend, som ligger bakom den kollektiva suck över rekryteringsproblem som hörs från politiska partier, idrottsföreningar och sångkörer.
Tidsbrist och dagens hektiska livsrytm hör till de omständigheter som brukar lyftas fram när man funderar på varför intresset för att engagera sig i gemensamma angelägenheter inte är så stort. I ljuset av statistiken är det ändå inte en tillräcklig förklaring.
Fritiden ökar, arbetstimmarna minskar
Den tydligaste utvecklingstrenden i Statistikcentralens tidsserier över finländarnas tidsanvändning från 1970-talet till 2010-talet är att det totala antalet arbetstimmar minskat och att det totala antalet timmar fritid ökat.
Statistikcentralens nyare undersökningar från 2010-talet visar dessutom att det än så länge är en myt att Finland blivit ett 24/7-samhälle, där invanda års- och veckorytmer inte spelar någon roll. Det har skett en viss förändring i samhällsrytmen, men de allra flesta finländare jobbar fortfarande dagtid måndag till fredag, är lediga lördag–söndag och har semester på sommaren.
Uttryckt i enskilda aktiviteter har det skett tre väsentliga förändringar sedan 1970-talet: vi ägnar mer tid åt personlig hygien, vi umgås mindre med släkt och vänner och – framför allt – vi lägger ner oändligt många fler timmar framför olika skärmar. Överlag tillbringar vi mer tid ensamma och mindre tid tillsammans med andra.
Den tidsbrist som många lägger till grund för minskat engagemang i gemensamma angelägenheter handlar därför i större utsträckning om ändrade prioriteringar än om en objektiv brist på timmar att lägga ner på förtroendeuppdrag. Det handlar också om en grundläggande värderingsförskjutning. Finländarnas lojalitet med de stora kollektiven – arbetsgivaren, facket, staten, kyrkan och de politiska partierna – har under en längre tid minskat. Allt flera väljer att plocka ihop sin livssyn och sitt engagemang av olika komponenter som bjuds ut på en global marknad. I den processen blir tid en resurs som man vill investera lika effektivt och individuellt som pengar.
Ta en titt på den ideella sektorn
Den som vill förstå de mekanismer som påverkar också de kommunala förtroendeuppdragen gör gott i att se på vad som händer inom den ideella sektorn och den fria bildningen.
För det första kan man se en nedgång för regelbunden verksamhet. I arbetar- och medborgarinstitutens verksamhet ökar inslaget av kortkurser och endagsevenemang. Inom körlivet pågår en utveckling där många körer som övar regelbundet varje vecka har svårt att rekrytera medlemmar, medan nyetableringarna ofta är projektkörer med ett inslag av professionella sångare.
För det andra, när folk får välja vad de lägger sin tid på, väljer de allt oftare bort uppdrag som handlar om byråkrati och administration för att i stället satsa på frivilliguppdrag med intressant och krävande substans. Den föreningsbarometer som Finlands social och hälsa r.f. (Soste) publicerade hösten 2018 visar att frivilligarbetet på många punkter mår bra. Det är inga större svårigheter att locka folk till krävande frivilliguppgifter, som att svara i kristelefon eller fungera som doula vid förlossningar. Krisbranschen är däremot föreningarnas styrelsearbete. I en analys av föreningar som lagt ner sin verksamhet stiger bristande intresse för att delta i administrationen fram som en av de viktigaste förklaringarna.
För det tredje präglas nystarterna inom frivilligsektorn av grepp och tänkande som vi känner igen från företagsvärlden. Entreprenörskap ligger i tiden och trenden syns när nya människor väljer att engagera sig ideellt. I stället för att gå med i en befintlig organisation väljer de att starta eget. Project Liv som stöder långtidssjuka barn och deras familjer och Hope r.y. som hjälper mindre bemedlade familjer är tydliga exempel på den nya trenden, som också innebär att folk vill jobba väldigt konkret, t.ex. genom att donera ryggsäckar till skolbarn.
Kommunala förtroendeuppdrag står för mycket av det som folk idag väljer bort inom frivilligsektorn. Förtroendeuppdrag är regelbundna och kontinuerliga. De förutsätter inte bara att man deltar i möten regelbundet, utan också att man håller ut i fyra år. Kommunalt beslutsfattande är formbundet och regelstyrt. Kommunalt beslutsfattande resulterar i konkreta saker, som böcker på biblioteket och skolmat i skolan, men de förtroendevalda som vill främja något konkret mål måste lära sig hur man hanterar abstrakta styrdokument som budget och strategi. Kommunalt beslutsfattande har utrymme för ledare och starka individer, men är ingen start-up som ger enskilda entreprenörer tillfälle att förverkliga sina drömmar.
Var det faktiskt bättre förr?
Den som värnar om en fungerande demokrati behöver därför fundera på om de uppdrag och arbetsformer vi har i kommunerna idag är de rätta. Det har visat sig ganska svårt, för när sittande politiker står inför beslut att ändra förvaltningsstadgor och organisationsmodeller slår konservatismen till. De som redan är inne i systemet har lärt sig hur det fungerar och tycker att det är bra som det är.
I samtal med erfarna kommunalpolitiker kommer det ofta fram att det var bättre förr, när förtroendeuppdragen i nämnder och direktioner var fler och inte så allvarstyngda. Det fanns mer tid att diskutera konkreta frågor och det var intressant, samtidigt som det gav en möjlighet att på ett naturligt sätt kvalificera sig för mer krävande förtroendeuppdrag. Samma slutsats kom en av de många svenska demokratiutredningarna till i början av 2000-talet.
Utvecklingen inom frivilligsektorn pekar på att det ändå knappast är någon lösning. Folk som inte är pigga på regelbunden verksamhet i föreningsstyrelser kommer knappast att jubla över att bli tillfrågade om medlemskap i fritidsnämnden. Det som däremot är en nyckelfråga både i hur det var förr och i det som engagerar frivilliga idag är graden av konkretion. Folk sätter gärna sin tid också på svåra saker, bara man känner att det man gör har någon betydelse. Vill man utveckla förtroendeuppdragen är det kanske där man ska börja.
Litteratur
Statistikcentralen: Ajassa kiinni ja irrallaan. Yhteisölliset rytmit 2000-luvun Suomessa. 2015
Soste
