Sprickorna syns tio år efter Åbolands fusioner
Det började lite trevande, minns Inger Wretdal. Kommundirektör Tom Simola hade hört eller läst något intressant. Småningom bjöd Kimito in Dragsfjärds och Västanfjärds direktörer och styrelseordföranden för att över en kopp kaffe diskutera nyheterna.
Det var 2005, och det som Tom Simola hade hört om var planerna på regeringens kommunala struktur- och servicereform. Dess iteration vård- och landskapsreformen är fortfarande aktuell.
Men efter 2005 hände en hel del ganska snabbt i Åboland. I slutet av 2008 hade Åboland
diskuterat och röstat sig fram till att åtta kommuner skulle bli två år 2009: Kimito, Dragsfjärd och Västanfjärd bildade Kimitoöns kommun och Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö bildade Väståbolands stad.
Flera utredningar kantade vägen. Både en enda och tre olika åboländska kommuner
föreslogs, men uppdelningen i två dikterades till slut av det geografiska avståndet mellan
Kimito och Pargas, samt av att Kimitoön som inte ville bli dominerat av Pargas.
Också efter 2009 gjordes ytterligare en utredning 2013 om att slå ihop alla till en enda
kommun, men det blev onödigt i och med regeringen Sipiläs vårdreform.
Bruksare och bönder
Två kommuner är nu väletablerat, men fortfarande spelar dominans och avstånd en stor roll. Det är inte svårt att se att byarnas dragkamp fortsätter, framför allt på Kimitoön.
Dalsbruk (i Dragsfjärd) var öns största tätort på 1970- och 80-talen, men dess industri har
krympt för att till slut försvinna helt för fem år sedan. Samtidigt har Kimito, tidigare dominerat av lantbruket, småningom vuxit genom att handel och service etablerat sig där, geografiskt centralt.
I samgångsavtalet beslöts att kommundirektören och några andra ledande tjänstemän skulle sitta i Dalsbruk. Men då den treåriga avtalsperioden var slut flyttade de till Kimito.
– Det upplevdes som ett svek i Dalsbruk, men det var dikterat av tjänstemännens helt
praktiska överväganden, säger Inger Wretdal.
Flyttningen och andra problem i Dalsbruk ledde till att SFP-gruppen sprack redan under den första valperioden och partiet förlorade sin knappa majoritet i fullmäktige. I följande val växte ”Dalsbrukspartiet” Fri samverkan (FS) till sju ledamöter. SFP har inte återfått en egen majoritet senare heller.
Relationerna mellan SFP och somliga politiker från Dalsbruk, där SFP 2017 slutar på fjärde
plats efter Fri samverkan, SDP och VF har fått drag av personligt agg.
Ny diplomatisk ton
I valet 2017 landade Västanfjärdsbördiga Jan-Erik Enestam i hemöns politik som ett slags
äldre statsman, blev röstkung och ledare för SFP-gruppen.
– Han är mycket mera diplomatisk än de tidigare SFP-ledarna, politiken fungerar nu mycket bättre än förr, säger FS-ordförande Rune Friman från Dalsbruk.
Också i Pargas stad förlorar SFP sin egen majoritet efter 2009, men där talar man inte om
centralortens svek – utom möjligen i en fråga, kommunens namn. I samgångsavtalet hette
den nya kommunen Väståboland, men strax efter sammanslagningen beslöt man ordna en
folkomröstning om namnet och det blev Pargas 2012.
Bland de namn som diskuterats fanns nykonstruktionen Havskrona, som i ett skede hade
organisationskommissionens stöd.
– Vi har börjat använda det igen, lite här och där då vi talar om skärgården, säger Nina
Söderlund, Nagubo och representant för Vänsterförbundet i stadsfullmäktige och
stadsstyrelse.
Hon kastar fram tanken att man kanske inte behöver så stora kommuner om landskapet
övertar all social- och hälsovård.
– Då kan man kanske igen tänka på att bryta ut skärgårdsdelarna. I Pargas har man svårt att förstå skärgårdens specialbehov.
Decentralisering
En annan Nagubo, SFP-aren Mikael Holmberg, är Pargas stadsstyrelseordförande. Han
har en sak gemensam med Nina Söderlund: också han fick i senaste kommunalval flera
röster i röstningsområdet Pargas än i sitt eget område.
Holmberg menar att Pargas stad har decentraliserat mycket – man har bland annat placerat ekonomiavdelningen och turismavdelningen i Nagu, löneräkningen i Houtskär och telefoncentralen i Iniö.
Houtskär och Iniö håller sig tydligt på sin kant. År 2017 röstade Iniö över 90-procentigt på en enda, lokal, kandidat. Houtskär gav 82 procent av rösterna åt två lokala kandidater.
I Korpo får Merja Fredriksson som hade en ledande roll i den tidigare kommunen var fjärde röst i området.
– Jag tror vi har haft det lite bättre än i många andra fusionerade kommuner, säger
Fredriksson.
Vårdtjänsterna som sysselsatt Fredriksson som förtroendevald har Pargas stad så långt som lagstiftningen medgett kunnat behålla i de olika kommundelarna.
– Det tror jag inte vi skulle ha klarat utan samgången, säger hon. Men vi har kanske tyckt att skärgårdstillägget kunde användas mera för skärgårdsdelarna, för våra hus och vår trivsel, säger hon.
I både Pargas och Kimitoön förefaller de flesta tycka att man ändå gjorde rätta eller i alla fall mycket förståeliga beslut om samgång 2007-2008.
– Det hade blivit aktuellt förr eller senare i alla fall, säger Rune Friman.
Och det som alla är eniga om är att en enda kommun Åboland skulle vara ett dödfött företag.
