Kan det finnas ett samband?

I onsdags publicerades resultatet av två intressanta undersökningar som båda gällde finlandssvenskarnas situation just nu. De två undersökningarna hade i och för sig inget med varandra att göra, men frågan är om det ändå kan finnas ett orsakssamband mellan resultaten.

Den senaste, regelbundna Språkbarometern gjordes av institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi på uppdrag av och i samarbete med Justitieministeriet, Kommunförbundet och Svenska kulturfonden. Den visar att språkklimatet har blivit kyligare. Särskilt unga finlandssvenskar upplever att de blir mobbade för sitt modersmål. Kommuntorget har rapporterat ingående om undersökningen, också i veckans papperstidning.

Tankesmedjan Magma gav för sin del samma dag ut en rapport Hjärnflykt eller inte? som skrivits av smedjans utredningsansvariga Kaisa Kepsu. Det övergripande resultatet är att den finlandssvenska emigrationen till Sverige under 2000-talet åter har tagit fart, efter en lugnare period på åttio- och nittiotalen.

Särskilt har den tilltagit under de två senaste åren, och intressant är att Nyland med huvudstadsregionen i spetsen har kört förbi Österbotten vad det absoluta antalet utvandrare beträffar. Sammanlagt har inte mindre än 17.000 svenskspråkiga flyttat till Sverige under åren 2000-2015, och av dem var drygt 5.000 från Nyland, drygt 4.300 från Österbotten och drygt 1.000 från Åboland. Åland tappade katastrofala över 5.300 av sina invånare till Sverige, men det är ett komplicerat kapitel för sig.

Nå, fullt så här katastrofal är inte nettoavtappningen. Många har hunnit återvända, t.ex. efter avslutade studier, och många andra kommer förhoppningsvis att göra det. Ändå blir det nog ett bortfall av särskilt unga finlandssvenskar, och risken är att vi får uppleva en åderlåtning som närmar sig den stora utvandringen till Sverige på femtio-, sextio- och sjuttiotalen. Den resulterade ju i att var femte finlandssvensk, eller deras ättlingar, numera bor i Sverige.

Den stora frågan är förstås: Varför nu igen? Det finns vissa självklara svar. Ekonomin har redan länge mått bättre i Sverige än i Finland, och det kan vara lättare att få jobb där. Det är också lättare – och kanske framför allt till procedurerna enklare – att komma in på universitet och högskolor i Sverige än hos oss. Språket utgör ju inget hinder, och kunskaper i finska kan vara en merit. Ironiskt nog, eftersom just bristfälliga kunskaper i finska kan vara ett hinder på den inhemska arbetsmarknaden, men de utgör ändå en merit i Sverige…

Osökt inställer sig dock också frågan om det kan finnas andra, mer immateriella faktorer som påverkar besluten – och kanske i ett jämviktsläge rentav kan bli avgörande. Kan det kyligare språkklimatet vara en sådan?

Det kunde också förklara varför nylänningar nu är mer benägna än tidigare och än österbottningar att flytta.  Det måste ju vara kärvare att leva på svenska i det till stora delar finskdominerade Nyland än i det mer genuint tvåspråkiga, och till stora delar rentav svenskdominerade Österbotten.

Särskilt som det finns ett parti som hätskt angriper allt som är svenskt i Finland. Vad det partiet inte beaktar är att om man driver iväg unga finlandssvenskar till Sverige är det förutom en demografisk förlust – som det partiet kanske applåderar – också en rent nationalekonomisk förlust. Vi har i så fall grundutbildat arbetskraft för Sveriges behov.