”Vad var det jag sa?”. En besserwisser-attityd som oftast är outhärdlig. Men nu kan jag inte låta bli, efter de senaste dagarnas nyheter om nya samarbetsförhandlingar inom KSF-Media. Tidningarna gör miljonförluster som redan skrivs i tvåsiffriga tal, och det förstår ju vem som helst att det inte går i längden, även om man pumpar in hälften tillbaka, i form av stöd.

Men det var tyvärr också lika lätt att förstå att det skulle gå precis så här, med det upplägg man hade för tidningsreformen för drygt ett år sedan. Då gjordes en rockad i syfte att slippa de dyra dubbelprenumeranterna (HBL plus nån av lokaltidningarna), som innebar att man skapade nya regionala hybrider av VN och ÖN, där det mesta av materialet var identiskt med HBL, och lade ner gamla Östra Nyland. Proportionerna skulle bli 60 % gemensamt (= HBL) och 40 % lokalt, hette det. I början var andelen HBL-material avsevärt större, vilket givetvis ledde till ramaskri i regionerna. Framför allt i Lovisanejden, där den relativa försämringen var störst. Här fick man nu i stället för tre dagar lokaltidning fem dagar HBL, och nästan ingenting från den egna bygden eftersom det mesta av det futtiga lokalmaterialet var från Borgåregionen.

I västra Nyland var reaktionerna inte lika häftiga, men där var den relativa förlusten mindre. Lika resonerade många i Borgåbygden, där man nu utöver ett visserligen mindre lokalt material i stället fick HBL på köpet. Många valde därför att övergå till 5+2-modellen, dvs. fem dagar lokaltidning (VN eller ÖN) och två dagar HBL. Det man inte visste var att det var helt i enlighet med KSF:s strategi, för även om det kan te sig obegripligt ur lokalredaktionernas och de lokala läsarnas och annonsörernas synvinkel var det exakt detta man eftersträvade, dvs. att slippa den dyra distributionen av papperstidningar, fr.a. till dubbelprenumeranterna.

Grundbultarna i strategin kan sägas ha varit två: dels att i så snabb takt som möjligt överge det dyra papperet, dels att under övergångstiden skapa överrocksmodeller, med en huvudtidning plus lokala sidor eller bilagor. Men då tänkte man så in i helv-te fel, på bägge punkterna.

Verkligheten har redan slagit tillbaka. För det första är varken läsare eller annonsörer villiga att överge papperet, och för det andra att det är uttryckligen lokalt man vill ha, och är beredd att betala för. En lokaltidning på papper, alltså – helt på tvärs med vad medieexpertisen i många år har påstått. Att de stora drakarna har problem, överallt, är en annan sak, och helt naturligt, i en situation där nätet är överlägset som plattform för nyheter. Men behovet av det rent lokala är konstant, och blir paradoxalt nog bara större, ju mer globala vi blir. Det är ingen händelse att utpräglade lokaltidningar har trogna läsare långt utanför hemregionen. Också i övrigt är lokaltidningsläsarna lojala intill vanvett. Och inte bara de utan också annonsörerna. Det är ingen slump att annonsbladen överallt går bra (det är bara att se i postlådan!). Annonsmarknaden är till stora delar extremt lokal.

Allt detta var något entusiasterna bakom Nya Östis genast insåg, då gamla ÖN försvann i januari 2015, och man därför omedelbart tog itu med att grunda en ny tidning, på talkobasis. Nya Östis blev omedelbart en succé och närmar sig redan, ett år efter premiären, gamla Östis upplagesiffror. Konceptet med medborgarjournalistisk, utan anställda och fast redaktion, är självfallet sårbart och har sina brister, men det har redan visat sig så framgångsrikt att man gott kan säga ”vad var det vi sa?”. Att en liknande tidning i höstas uppstod också i Karleby, Nya Öb (efter gamla Österbottningen), är helt följdriktigt, och det kommer flera. Det talas redan i Borgå om Nya Blade.

Och sedan gammalt finns det flera annonsblad som med stor framgång mutat in sina respektive regioner, som Pargas kungörelser och Annonsbladet i Kimito. Inte speciellt märkliga som journalistiska produkter, men de svarar mot ett stort behov av lokalnyheter och prenumereras flitigt, också bland utflyttade.

I rapporteringen de senaste dagarna har vi fått läsa att endast Loviisan Sanomat är undantagen samarbetsförhandlingar, dvs. den finska lokaltidning i Lovisa som utkommer två dagar i veckan, och för några år sedan köptes upp av KSF-Media. Varför förhandlar man inte där? Jo, för att LS gjort precis allting rätt. Ekonomin är i skick (liksom den var också i gamla ÖN och gamla VN), redaktionen är liten och kostnadseffektiv, och väldigt kunnig. Redan tidigare var LS avsevärt vassare än gamla ÖN, och efter nedläggningen av gamla Östis övergick flera hundra av ÖN:s gamla prenumeranter omedelbart till LS. Också det klirr i KSF:s kassa, förvisso, men synd med tanke på det svenska Lovisa.

Att man nu samarbetsförhandlar, och övergår till tvådagarsutgivning av ÖN och VN på papper är alltså ingen överraskning utan helt väntat. Nån skadeglädje är det svårt att uppbringa, snarare sorg. Och förvåning, förstås, över att man med det senaste årets piruett helt i onödan har kastat miljoner i sjön – och skapat en massa onödig bitterhet och badwill.

En övergång till tvådagarstidningar på papper, i öst och väst, dvs. ÖN och VN, är i sig ingen katastrof, tvärtom. För både läsare och annonsörer är två gånger lokaltidning i veckan tillräckligt. Men då ska tidningen faktiskt vara lokal, med lokalt material och lokala redaktioner, med tillräcklig markkontakt. Hur det fungerar i västra Nyland är jag inte säker på, men jag kan tänka mig att det utöver en redaktion i Ekenäs nog behövs lokala korrespondenter, åtminstone i Karis.

I östra Nyland är, och förblir, avståndet mellan Borgå och Lovisa (med omnejd) alldeles för stort, och två lokaltidningar är därför nödvändigt. Eftersom vi redan har Nya Östis är det naturligt att ÖN öppet går in för att vara den Borgåtidning man redan är. Och eftersom ÖN som namn är missvisande bör det bytas ut, exempelvis till (Nya) BBL och eller Nya Blade.

Att vi då är tillbaka ungefär där vi började, med en svensk tvådagarstidning i Borgå och en motsvarande i Lovisa (plus den finska lokalavisan, liksom tidigare tvådagars), säger allt om hur galet tänkt det var, från början. Synd bara, på miljonerna.

Keskustele

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *