Resursfördelning
Under mina morgonpromenader till och från dagis, arbete och möten talar jag ofta för mig själv. Har hört sägas att när man talar för sig själv får man kloka svar och dessutom går tiden då jag segar mig framåt i novembermörkret snabbare om jag funderar högt.
Igår berättade jag för mig själv om hur ojämnt fördelade vissa resurser är. Det hela började med en reflektion över att min ”egentid” för tillfället består av ca 20 minuter mellan 5.30 och 5.50 på morgonen när jag desperat försöker somna om, innan min dotter vaknar för dagen. På samma gång promenerade jag förbi en reklamskylt för frivilligarbete med ensamma åldringar. Socialt umgänge och egentid är tydliga exempel på ojämnt fördelade resurser i världen omkring mig. Jag kunde gott ta litet mer ensamhet, och jag är säker på att någon gärna skulle byta till sig litet familjetid av mig.
Litet på samma sätt är det med arbete. Det är sällan jag hör någon konstatera att arbetsmängden är lagom, att allt flyter bra och att det finns gott med tid för kreativitet och vidareutveckling. De flesta i min omgivning, inklusive jag själv, klagar på allt för mycket arbete, alltför stressigt tempo och alltför litet tid för fritt tänkande. Och på att familjen och vänner blir lidande av stress och kvällsjobb.
På samma gång ökar arbetslösheten med trestegshopp varje månad och för många finns inte ens ett halmstrå av arbete att hålla sig fast vid. Till Finland anländer också mängder med utlänningar vars bästa väg till integration går via arbete, men som har tusenfaldiga hinder att ta sig över innan första dagen på jobbet stundar. Mina och min arbetsgivares åsikter går nog isär här, men jag tycker nog att min arbetsmängd räcker till för flera för tillfället.
Pengar är också en resurs som är ojämnt fördelat. Men när jag där på promenaden försökte vidareutveckla resonemangen kring hur de som har (för) mycket pengar och de som har (för) litet pengar på ett bättre sätt kunde samsas om råvaran så blev nog de politiska ställningstagandena både alltför obekväma och svåra. Så här nöjer jag mig med att konstatera att lagom är bäst.
Ändå är resursfördelning nog något som tål att tänkas på, om inte i stora samhällspolitiska sammanhang så i alla fall i små och privata. Finns det någon som du kan byta ensamhet med?
