Om valfriheten i vården förverkligas får medborgarna större möjligheter att välja vårdproducent. Men kan vi välja utgående från fakta som visar vem som är bäst?

Det blir inte lätt. Vårdreformen genomförs utan att det finns kvalitativa mätare, säger Kimmo Saarinen, medicinsk direktör vid privata börsnoterade Pihlajalinna. I förslaget till valfrihet som presenterades i oktober finns bara några vaga hänvisningar till mätningen av kvaliteten i vården.

Vad gäller operationer ska kvalitetskriterier utarbetas före slutet av år 2017. Men några klara direktiv för mått på kvaliteten inom primärhälsovården finns varken i lagförslaget eller i motiveringarna.

– Inom hälsovården har vi inte en tradition som prioriterar kvalitet i valsituationer. När den offentliga sektorn beslutar om upphandling är det ofta priset som avgör. Tolkningen av kvalitativa faktorer slutar tyvärr lätt i marknadsdomstolen.

Det är svårt att lyfta fram kvalitetsargument ifall gemensamma kriterier saknas. Så har det varit och risken är stor att det blir så också efter vårdreformen, anser Saarinen.

Interna mätare finns

Många vårdproducenter utvecklar som bäst interna kvalitativa mätare. Det gäller privata och offentliga aktörer liksom tredje sektorn. Sex stora städer (Esbo, Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg, Vanda och Åbo) deltar i ett EU-finansierat innovationsprojekt
med det kryptiska namnet ”6Aika”. Målet är att utveckla nya sätt att utnyttja respons från kunder och patienter inom flera samhällstjänster, bland annat vården.

Den enklaste responsen kommer från Happy-or-not-apparater vid utgången till mottagningarna, men massor med respons kommer också via telefon, mejl och post.
– Staden Helsingfors får årligen 55 000 kommentarer från allmänheten. Vården är bara ett område. Från denna massiva databas gäller det att vaska fram information som kan användas för att utveckla vår service kvalitativt, säger projektchef Heli Rantanen
vid Helsingfors stad.

Pirkko Excell är specialplanerare vid stadens enhet för delaktighet och växelverkan. Hon är med om att utveckla mätare som ska visa hur nöjda kunder och brukare är med tjänster inom vård och omsorg. Inom äldreomsorgen tar man till exempel reda på vilken känsla kunden har efter hemvårdarens besök. En annan viktig mätare är tillgången till vård – alltså väntetider, avstånd med mera.

– Det är klart att vi måste utveckla kvalitativa mätare när konkurrensen ökar. De privata vårdbolagen marknadsför sina tjänster och försöker visa hur bra de är. Det måste också vi kunna göra, och hittills har den offentliga sektorn inte varit tillräckligt bra på marknadsföring, säger Excell.

Samma utmaning gäller den tredje sektorns små och stora aktörer. Folkhälsan hör till pionjärerna inom kvalitetsmätning inom äldreomsorgen. Folkhälsan hörde till de första institutionerna i Finland som testade standardiserade kvalitetskriterier enligt det internationella RAI-utvärderingssystemet i samarbete med Institutet för välfärd och hälsa år 2000.
– År 2004 togs RAI-instrumentet i bruk inom alla äldreomsorgsenheter.
Vi har också utvecklat många egna mätare. Ofta är de äldre själva med om att definiera vad som är viktigt och vad som utgör en god vardag för dem.

Det här hjälper oss att mäta effekten av det vi gör på ett meningsfullt sätt. Självklart är språket en central kvalitetsfaktor. Det är viktigt att kunna betjäna patienter och kunder på deras modersmål, säger utvecklingschef Monica Niemi vid Folkhälsan. RAI-utvärderingssystemet används numera på många håll inom äldreomsorgen och möjliggör jämförelser mellan olika enheter.

Valfrihet utan fakta

Så länge en stor del av kvalitetskriterierna inom primärvården är interna och utvecklas av en enskild vårdproducent återstår ett problem ur kundernas och brukarnas synvinkel. När nationella jämförbara kriterier saknas om vårdens medicinska resultat och om utfallet av olika vårdinsatser blir det svårt för kunden att basera vårdvalet på fakta. Alla producenter
försöker naturligtvis framstå som bäst.

– Jag tror att tillgången till vård blir ett av de första fungerande kvalitativa kriterierna, för det är relativt lätt att mäta objektivt hur snabbt man kommer fram. Däremot är kunderfarenheter ingen god mätare. Subjektiva upplevelser är viktiga, men de säger inte mycket om hur snabbt och hur väl patienten återhämtade sig från ett vårdingrepp jämfört med andra patienter som behandlades någon annanstans, säger Saarinen vid Pihlajalinna.
– Om vårdreformen ska bli framgångsrik måste man utveckla goda mätare inom primärvården och omsorgen. Någon utomstående måste definiera dem så att alla vårdproducenter står på samma startlinje och kan jämföras med varandra. Det här borde ha skett för länge sedan. Vårdreformer har förberetts under 15 år, men fortfarande saknas de jämförbara mätinstrumenten.

Lite sämre på svenska?

Bland de kvalitetsmått som nu utarbetas finns inga mätinstrument som uttryckligen anknyter till vård eller service på svenska. Projektchef Päivi Hämäläinen vid Social- och hälsovårdsministeriet övervakar arbetet med kostnads- och kvalitetskriterier.

Som jag ser det är service på svenska och samiska en rättighet enligt lagen, inte ett kvalitetskriterium, men den är naturligtvis värd att följa upp, säger Päivi Hämäläinen.
Det är sant att grundlagen och språklagen garanterar lika rättigheter.

Det gör också §§ 40–41 i lagförslaget om valfrihet i vården. Men frågan är hur en kvalitetsuppföljning kan ske ifall mätbara kriterier saknas. Lagstiftningen definierar inte kvaliteten och den säger inte vad som är gott nog på svenska. Hur kan man exempelvis säkra att svenskspråkiga patienter kan göra sig förstådda när de besöker en vårdproducent och kommunicerar med läkaren som kanske har svaga kunskaper i svenska? Hur dålig får den svenska servicen vara utan att det skett ett brott mot lagens lika rättigheter?

Lagstiftningen ger inga klara besked. Problemet existerar redan nu, men blir akutare om och när valfriheten träder i kraft. Det skulle vara möjligt att utarbeta mätbara kvalitetskriterier för vård på svenska. Kanske borde vårdproducenter som säger sig erbjuda vård eller betjäning på svenska kunna bevisa att de behärskar språket på en viss mätbar nivå? I så fall kunde vårdproducenten också marknadsföra sig med hjälp av objektiva mått gentemot kunderna. Men åtminstone i det här skedet finns inga språkrelaterade kvalitetskriterier i den verktygsback som är under arbete. Hämäläinen välkomnar idéer om hur man tekniskt kunde mäta språkrelaterade faktorer.

Läs också: Det bortglömda ordet KVALITET