Kos – Bodrum 30 minuter, Bodrum – Kos 6 timmar

När jag återvände till ön Kos i början av oktober 2014 var det inget som förändrats speciellt mycket. Jo, plötsligt fanns det några trafikljus och ganska fina cykelvägar. Och en och annan enstaka flykting. Av dem placerades 60 personer i en nedlagd bouzoukia, med två rum och två toaletter. Det var kanske inte så illa …eller?

Min diahiristis, min gårdskarl eller borde jag säga gårdskvinna underhöll mig med berättelsen om en livräddningsövning hon varit med på.

– För att rädda flyktingar på sträckan Bodrum – Kos, förklarade hon.

Jag var som ett frågetecken och tänkte samtidigt på att 6 000 personer flyttat från grannön Kalymnos, den med svampdykarna, och den där sången dir-lan-daa. De emigrerade till USA och Australien.

– Ett resande folk, tänkte jag.

Idag elva månader senare är Kos invaderat av flyktingar som kommer med en takt av 2 000 per dygn, i bästa fall eller i värsta fall? Öns myndigheter är helt lamslagna. Borgmästaren Georgios Kyritsis reagerade först med att stänga offentliga toaletter! Och sluta sina ögon!!

Den båtfärd som med snabbtrafik tar mig till Bodrum i Turkiet räcker 30 minuter.

För flyktingarna från Syrien tar samma färd i motsatt riktning i en överfull gummibåt 6 timmar. Många kommer inte fram alls. De drunknar på grund av utrymmesbrist ombord, för att de inte har flytvästar, eller för att en samvetslös skeppare kanske tar pengarna och schappar. Och låter passagerarna drunkna.

Idag bor tusentals och åter tusentals flyktingar på gatan, i små tält, eller direkt på trottoaren med en pappbit som liggunderlag. De har väntat på att slussas vidare till Aten och mot norra Europa.

Väntan kan bli mcket lång, på ön finns fem (5) tjänstemän som behandlar pass- och visumfrågor. Många av flyktingarna har bara en liten lapp med sitt namn som identifikation.

Visserligen har kanske 8-9000 syrier fått köpa en båtbiljett till Pireus. Men lika många finns kvar, förutom alla från Pakistan, Afghanistan, Irak och norra Afrika. Tv-nyheterna förmedlar bilderna och internationella bildbråer fyller på. Det är många tragedier, många drunknade barn.

Men jag har inget filter alls. Fem minuter från mitt grekiska hem möter jag raderna med tält, de gråtade barnen och de utsträckta händerna.

Varför är Europa så tyst och handlingsförlamat?

Britta Lindblom