Därför kostar skärgård och tvåspråkighet mer
Kostnaderna för social- och hälsovården är 18 procent högre i skärgårdskommuner jämfört med kommunerna i medeltal, visar Kommuntorgets granskning. Mindre enheter inom äldreomsorgen, serviceboenden, hemvården och hälsovården gör vården dyrare i skärgården. Rekryteringen och att översätta en hel förvaltning i ett tvåspråkigt landskap kräver extra resurser.
Enligt Kommuntorgets granskning är kostnaderna för social- och hälsovården i skärgårdskommunerna kring 18 procent högre per invånare jämfört med kommunerna i medeltal. Om man enbart beaktar kostnaderna för hälsovården är andelen 17 procent högre än medeltalet för kommunerna. Om man ser på kommunerna med skärgårdsdel blir statistiken missvisande eftersom de stora städerna som Helsingfors och Esbo drar ner medeltalet. Uppgifterna är från 2014 och kommer från Kommunförbundets kommunalekonomiska enhet.
Kommuntorget skrev nyligen nyheten om att skärgård och tvåspråkighet inte finns med som kriterier i statsandelarna till landskapen efter reformen. Finansministeriet motiverar det här bland annat med att svenskspråkiga allmänt taget är friskare och därmed behöver mindre pengar för servicen.
| Social- och hälsovård, hela | Endast hälsovård | |||
|---|---|---|---|---|
| euro / inv. | Jmfr med alla |
euro / inv. | Jmfr med alla |
|
| Skärgårds- kommuner |
3 607 | 118,03 % | 2 150 | 117,17 % |
| Skärgårdsdel | 2 932 | 95,94 % | 1 747 | 95,20 % |
| Alla kommuner | 3 056 | 100,00 % | 1 835 | 100,00 % |
Att svenskspråkiga är friskare hör till de mest vansinniga argument Patrik Nygrén, kommundirektör i Pargas säger sig ha hört.
– I den nuvarande strukturen har man ju redan beaktat sjukfrekvensen. Har man satsat på invånarnas hälsa är det något som syns i de andra koefficienterna. Man kan inte säga att Nagu inte behöver en hälsocentral med motiveringen att invånarna är så friska. Den framtida anordnaren, landskapet kommer att ställas inför faktumet att det inte går att spara bort kostnaderna eller centralisera. Avstånden blir oskäligt långa.
Nygrén har räknat ut att konsekvensen blir ett bortfall på nästan 20 miljoner för Egentliga Finlands del – 8,6 miljoner för skärgården och dryga 10 miljoner för tvåspråkighet. Summan baserar sig på de nuvarande kalkylerade kostnaderna för statsandelar för kommunal service.
– Största delen av de här kostnaderna har gått till att finansiera social- och hälsovården och dessa kostnader ärvs av landskapet. Bildningen är helt skilt, säger Nygrén med hänvisning till utvecklingsdirektör Sanna Lehtonens och finansrådet Jani Pitkäniemis argument om att det är bildningen på svenska i kommunerna som kostar mest.
Enligt Nygrén vittnar Finansministeriets svar om oförståelse för tvåspråkiga förhållanden.
– Det kostar mer att rekrytera, det är svårare att hitta tvåspråkiga läkare och vi är ofta tvungna att använda oss av köptjänster. Hela förvaltningsapparaten med allt från fullmäktige, styrelse och protokoll, all verksamhet ska gå på två språk säger Nygrén och fortsätter:
– Vården i Pargas är lite dyrare än i genomsnitt i landet. Det beror dels på att man sköter det mycket effektivt i Pargas med 12 000 invånare, medan kostnaderna för resten av området är mycket höga per invånare räknat.
På kommunnivå kan svenskspråkighet och skärgårdsförhållanden orsaka skillnader i kostnaderna men de jämnas ut i landskapet där arealen är större. Effekten blir ”neutraliserande” när andelen blir mindre i landskapet, förklarade Kommunförbundets Sanna Lehtonen nyligen för Kommuntorget.
Nygrén tycker det är befängt att tro att koefficienten ”befolkningstäthet” också ska täcka skärgård.
– Den är designad för Lappland, man har inte beaktat att det finns vatten emellan i skärgården.
”Servicelöften möste gälla hela landskapet”
Riksdagsledamoten och medlemmen i statens skärgårdsdelegation Stefan Wallin från Åbo påpekar å sin sida att en liten befolkning på mycket utsatta lägen långt bort från den service man har till exempel i Pargas kräver särlösningar som kostar.
– Det finns kommuner med invånare på ungefär 100 öar, till exempel fem hälsostationer eller punkter, hemvård och hemsjukvård på alla eller nästan alla öar som har fast förbindelse och ett ansvar för de boende på dessa 100 öar.
Både Nygrén och Wallin påpekar att alla skärgårdskommuner inte på grund av det låga kundunderlaget och de långa avstånden har möjligheter att ha verksamhetsformer som är kostnadseffektiva, till exempel nattpatruller som stöder hemmaboende eller hemsjukhus. En barnskyddsanmälning från Utö eller Iniö läge blir ofta mycket mera kostsam.
Nygrén ger ett exempel:
– Privata aktörer räknar med att kunna klara sig med en nattvårdare på 30 klienter och kan därför vara kostnadseffektiva på ett helt annat sätt. I enskilda skärgårdskommundelar har man kanske 12-15 klienter men måste ändå ha en nattvårdare.
Wallin framhäver att det ofta i praktiken är mycket svårare att vara kostnadseffektiv i hemförlovningen från sjukhus vilket föranleder extra kostnader.
– Att anordna ett trovärdig och fungerande sjuktransportsystem och den prehospitala akutsjukvården blir dyrare. Vid sjukfall kan människor inte flyttas digitalt. Att man inte har beaktat skärgård eller säger att det inte har en kostnadshöjande effekt att som i till exempel i Pargas ha 3500 människor bakom färja är befängt. Den serviceförsäkran som landskapen avger ska gälla hela landskapets befolkning.
