En ambivalent reform
Staten ska styra. Staten ska förmodligen finansiera. Invånarna ska rösta i val. Invånarna ska rösta med fötterna. Privata och ideella aktörer ska producera vård. Så ser konturerna för regeringens vård- och förvaltningsreform ut i mars 2016.
Vad blir kvar för de direktvalda landskapspolitikerna att fatta beslut om och varför behövs de? Den senare frågan kan enkelt besvaras med att ”det står så i regeringsprogrammet”. På ett principiellt plan är det viktigt att begrunda två frågor.
Varför är det klokt att placera det politiska ansvaret på en regional nivå (och inte hos kommunerna eller staten)? Varför behöver frågor hanteras av en politiskt vald församling?
Att lägga uppgifter på en självstyrande nivå – alltså hos regioner eller kommuner och inte staten centralt – brukar motiveras med fyra argument: lokalkännedom, lärande, närhet och överblick.
Regeringens reform innebär både centralisering och decentralisering. Uppgifter flyttas från kommuner till landskap. En förlust av närhet och lokalkännedom, men en vinst i överblick på den nationella och regionala nivån. Uppgifter ska också flyttas från statliga myndigheter och anonyma samarbetsorganisationer till de folkvalda landskapen. Där kan man förutsätta att lokalkännedomen, närheten och överblicken ökar, när det som varit dolt och splittrat blir öppet och samlat.
Lärandet och den innovation och variation som är en förutsättning för det är ett frågetecken i båda fallen.
Om det är tänkt att 18 självstyrande landskap ska sköta lagstadgade uppgifter på exakt samma sätt är det faktiskt bättre med 18 statliga vårdkontor. Eller ännu hellre en enda nationell myndighet. Självstyrelse förutsätter rörelseutrymme. Inte nödvändigtvis beskattningsrätt, men tillräcklig frihet att disponera ekonomiska resurser. Tillräcklig frihet att organisera saker på ett vettigt sätt.
Här är förvaltningsreformen utomordentligt ambivalent. Självstyrelseideal i kombination med detaljplaner för organisation, datasystem, upphandling och ekonomisk styrning. Det går inte nödvändigtvis ihop.
Politik behövs för att representera åsikter, för att fördela värden, för att överbrygga konflikter mellan olika åsikter och för att hitta svar på frågor utan uppenbar lösning. Politik är att vilja.
Det är uppenbart att landskapspolitikerna kommer att få ägna sig åt tuffa beslut när det gäller att anpassa verksamheten till de ekonomiska ramar och de servicenivåbeslut som fastställs på nationell nivå. Vilka vårdenheter och vilken personal ska få vara kvar? Politisk kärnverksamhet, om än föga tacksam.
Det är lika uppenbart – givet att produktionsstrukturen inom social- och hälsovården läggs om – att landskapspolitikerna sällan kommer att befatta sig med drift av service i egen regi, men i stället ägna sig åt kvalitetskriterier, utvärderingar och uppföljning. Det har hänt i Sverige efter att privata producenter kommit in i tjänsteproduktionen.
Utrymmet för utvecklande och framåtblickande politisk verksamhet är oklart. Det riskerar ätas upp av detaljreglering och massiva omställningar. Ändå är det livsviktigt. Ska vi ha en förvaltning som bygger på självstyrelse måste det finnas utrymme för att utnyttja självstyrelsen. Ska vi ha en politiskt styrd samhällsnivå måste det finnas utrymme att vilja.
