Främlingsfientligheten i den offentliga makten
Sommaren 2015 var het och stod stilla. En fredagskväll skrev den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen ett Facebookinlägg där han drömde om ”ett starkt och tappert folk som besegrar en mardröm vid namnet multikulturalism.” Det dröjde alltför länge innan de ledande politikerna kommenterade även om diskussionen på sociala medier bland gemene semesterfirare kokade. Vi diskuterade och ifrågasatte, vad menar han? Finland har varit mångkulturellt i en evighet, vilken stubbe har han levt bakom. Varför tillåts denna hatiska retorik? Ingen av de ledande politikerna fördömde trots att Immonen som riksdagsledamot är en offentlig maktutövare, en representant i ett regeringsparti.
Sannfinländska representanter har även tidigare tänjt på gränserna för retoriken och gör det fortsättningsvis. I veckan dömde Uleåborgs tingsrätt den sannfinländske politikern Sebastian Tynkkynen för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid. Rätten ansåg att Tynkkynens skriverier är kränkande, smutskastande och hotfulla för muslimer.
I den nyutkomna forskningsrapporten Språkbarometern som gavs ut av Justitieministeriet klämtar forskaren Marina Lindell i varningsklockorna. Hon konstaterar att språkklimatet hårdnar och ledande nationella politiker och lokala politiker har en avgörande roll när det gäller att påverka klimatet. Dels bör de vissla av när diskussionen blir för hård och vidare aktivt främja en positiv diskussion om minoriteter. Just idag ringer denna varningsklocka speciellt högt med tanke på det internationella samfund vi lever i och Trump. De som utövar offentlig makt har ett ansvar att föra en saklig dialog.
På Kommuntorgets sida har journalistelever från Soc&Kom intervjuat bland annat Eva Biaudet och Marianne Lydén kring attitydklimatet i Finland idag och som Lydén konstaterar har klimatet ändrats efter Sannfinlandarnas regeringsentré. I mitt arbete är jag van vid negativa attityder till svenskan och svensk integration. I de flesta fall gäller de okunskap och brist på kontaktyta till det svenska i Finland. Och jag kan förstå att man på grund av ovisshet ifrågasätter att välja ett minoritetsspråk med nationalspråksstatus som första integrationsspråk men inte att man är osaklig. Vi ska diskutera, vi ska föra dialog, vi ska stötas och blötas, det är a och o i en demokrati att få uttrycka sig. Men vi ska inte gå under bältet i vår diskussion och ta till kränkande argument eller hatprat.
Varifrån kommer denna rädsla och detta behov av att provocera? Intolerans mot mångfald och rädsla för det främmande eller xenophobi från grekiskans xenos, ”främling”, ”utlänning” och phobos,”rädsla”. Visst ska vi ifrågasätta och debattera, visst ska vi granska kritiskt också den integrationspolitik som förs, men vi ska föra den kring hur vi ska integrera och skapa ett fungerande mångkulturellt samhälle på bästa sätt, inte om vi ska integrera eller om vi ska ha ett mångkulturellt samhälle. Det funkar liksom inte så mera eftersom vi har en kulturell mångfald i samhället och lever i en global värld. Sist och slutligen känns det väldigt konservativt att tänka sig att vi inte skulle främja en mångfald.
