Vem ska leda SFP efter Anna-Maja Henriksson? Ny ordförande väljs på veckoslutet. Valet står mellan Anders Adlercreutz, Otto Andersson och Henrik Wickström, Bilder: Riksdagen, Kommuntorget.

EU-valet bjöd som känt på två stora överraskningar: vänsterförbundets, eller snarare Li Anderssons, brakseger och sannfinländarnas brakförlust.

En lika stor överraskning var det inte att SFP lyckades behålla sitt mandat, eller att det gick till den avgående partiledaren Anna-Maja Henriksson. Hur ska valresultatet tolkas i relation till den omstridda regeringsbasen?

Det ligger förstås nära till hands att tolka Li Anderssons rekordantal röster som en massiv protest mot den nuvarande regeringen och dess politik, och det var det säkert. Å andra sidan profiterade inte socialdemokraterna eller de gröna på samma sätt på regeringens impopularitet, så den personliga politiska karisman kan ha varit en lika tungt vägande faktor.

Det ligger också nära till hands att tolka sannfinländarnas nederlag som det första tecknet på att regeringens politik inte går hem hos det partiets väljare. Förståeligt nog, eftersom de drabbas hårt av nedskärningarna. Ändå handlade det troligen mer sannolikt om en passivering till sofflocket än om en aktiv protest i form av röstning på andra partier.

Att samlingspartiet vann terräng är lätt att förstå. Det var inget problem att locka just de samlingspartistiska väljarna till valurnorna med den högerpolitik som regeringen bedriver. Kryddad med sannfinländska element i bl.a. miljö-, asyl-, invandrings- och biståndspolitiken.

Hur förklaras då SFP:s framgång? Det finns säkert de som anser att den var ett förtroendevotum för partiets regeringsengagemang i allmänhet och partiledarens i synnerhet. Jag tillåter mig att betvivla det.

Flera opinionsmätningar har ju gett vid handen att partiets väljare är delade då det gäller medverkan i denna regering och dess politik. Det har också satt tydliga spår i partiets väljarstöd i andra opinionsmätningar.

Snarare förklaras nog valframgången med sfp-väljarnas lojalitet och insikt om hur livsviktigt mandatet i Europaparlamentet är för partiet, för Svenskfinland – inklusive Åland – och för landets tvåspråkighet.

Det gäller inte minst de tvåspråkiga kommunerna, som vet att de i SFP:s Europaparlamentariker och dess stab har en direktkanal till maktens korridorer i Bryssel. Li Andersson får ursäkta, men jag tror inte att dessa kommuner i första hand kommer att vända sig till henne – liksom vad jag vet inte till Alexander Stubb eller framlidne Jörn Donner (då invald för socialdemokraterna) då de satt i parlamentet. Där är skillnaden.

Jag bedömer att SFP-väljarna helt enkelt insåg att EU-valet inte handlade om regeringens sammansättning eller politik. Vilket det ju heller inte gjorde, utan om en helt annan dimension.

Hur som helst, kan och bör SFP på sin partidag glädja sig över framgången. Men samtidigt minnas att det parti som blev svårast sargat i EU-valet kan komma att göra livet ännu surare i regeringen för sin i grunden liberala regeringspartner. En svårt skadskjuten best är inte att leka med.

SFP ska välja en ny partiledare. Det återstår att se om partidagen är lyhörd för opinionen inte bara bland de färdigt frälsta väljarna utan också bland potentiella väljare, utanför partietablissemanget.

Relaterade artiklar

Läste du redan?