Björn Månsson: Räddar damduellen SFP-mandatet i EU?

Foto: EU, Engel Geneviéve

Yles färska mätning, enligt vilken SFP riskerar att förlora sitt mandat i Europaparlamentet, kan mycket väl vara det bästa som kunde hända partiet. Det sätter ju press inte minst på dess väljare att göra sitt yttersta för att sätta gallupmakarna på pottan och säkra mandatet.

Det kan nämligen inte nog betonas hur livsviktigt EU-mandatet är, inte bara för SFP, utan för finlandssvenskarna som helhet.

Det verkar visserligen sannolikt att en svenskspråkig kandidat från ett annat parti, vänsterförbundets lyskraftiga partiledare Li Andersson, blir invald – men det är inte samma sak. Vf tillhör en mer marginell grupp i EU-parlamentet, och en MEP från det tvåspråkiga Finlands enda svenska parti har ett betydligt starkare symbolvärde.

Dessutom handlar det inte bara om en person, utan om ett helt team. Varje MEP har ju en stab, och många är de unga finlandssvenskar som den vägen fått sin kanske första erfarenhet av EU och internationellt arbete. Flera av dem har framgångsrikt vandrat vidare på den vägen.

Hittills har SFP trotsat alla odds och i varje val lyckats säkra sitt mandat, inte minst tack vare de egna väljarnas höga valdeltagande. Men varje val är en ny utmaning, som bokstavligen börjar från noll. Den största osäkerhetsfaktorn är det allmänna valdeltagandet.

Som känt har partiet på sistone befunnit sig i motvind i väljaropinionen. Orsaken är det kontroversiella deltagandet i – ja, möjliggörandet av – den blåsvarta regeringen Orpo-Purra. Beslutet och regeringens politik delar ju SFP-väljarna starkt. Det kan ligga partiet i fatet också i Europavalet.

Förhoppningsvis ser dock SFP-väljarna den större, europeiska bilden, biter ihop tänderna, sväljer förtreten och röstar lika troget som tidigare.

Det finns också positiva faktorer som kan hjälpa SFP. För det första får Finland ju ett mandat till i parlamentet, vilket sänker rösttröskeln.

För det andra bör SFP åter kunna räkna med en betydande röstmängd från Åland, som aldrig är med i riksomfattande gallupundersökningar, inte heller i den nu aktuella. I det senaste valet erövrade ju Åland rentav ersättarposten, då Anton Nilsson blev tvåa på listan efter Nils Torvalds, vilket hade ett klart symbolvärde. Nilsson är kandidat även nu.

Inte för att ersättarposten har någon praktisk betydelse. Det vet jag, eftersom jag var Torvalds ersättare då han kom in mitt i perioden efter Calle Haglunds hemkomst. Ersättaren inkallas bara om den ordinarie ledamoten får mer permanent förhinder, inte för kortvariga inhopp.

En tredje faktor bör väga mycket tungt till SFP:s fördel. För att återknyta till det påtagliga missnöjet med SFP:s regeringsmedverkan, erbjuder SFP sina väljare ett val mellan två kandidater som representerar varandras motpoler just i förhållande till denna regeringsmedverkan.

Den avgående partiledaren Anna-Maja Henriksson är ju den främsta fanbäraren för den opinion som anser att partiet handlat helt rätt, då man vill sitta med vid regeringsbordet för att göra ett ont alternativ lite mindre ont. På vissa begränsade punkter har partiet lyckats lindra regeringens hårda framfart, men inte så att det verkar störa Orpo & Purra, precis.

Mångåriga riksdagsledamoten och tidigare minstern Eva Biaudet å sin sida är den mest synliga kritikern av SFP:s regeringsmedverkan, och kan agera åskledare för den betydande opinion som anser att partiet handlat fel. Snart sagt varje beslut som regeringen fattat har gett den opinionen vatten på kvarnen.

Ironiskt nog kan både Henriksson och Biaudet säkert räkna med att få en del ”antiröster” i valet. Henriksson från dem som vill försäkra sig om att hon som avgången partiledare inte försöker sitt kvar i regeringen och därmed inte ger den nya partiledaren den chans till en genuin omstart som SFP enligt många så väl skulle behöva. Och Biaudet från dem som i den inhemska politiken vill bli av med den synligaste kritikern av regeringsbasen och bädda för en ja-sägare till i riksdagsgruppen.

Det kommer förstås att vara omöjligt att veta vilka effekter sådana antiröster har på röstfördelningen. Henriksson har ett starkt stöd i sin hemvalkrets, medan Biaudets meriter på den internationella arenan rimligen väger tyngre. Duellen mellan dem blir spännande, och bör redan som sådan bädda för ett högt intresse och valdeltagande.

Klart verkar det vara att de saknar utmanare bland de andra kandidaterna, särskilt som inga andra riksdagsledamöter ställer upp. De övriga österbottniska vill inte störa Henrikssons ambitioner och de nyländska är fullt upptagna med partiledarvalet.

Professor Henrik Meinander är ett intressant och känt namn, ålänningen Anton Nilsson nämndes redan och kan väl bli bronsmedaljör, nyss avgångna SU-ordföranden Julia Ståhle har likt Biaudet profilerat sig som en regeringskritiker, och tidigare journalisten Magnus Hertzberg är ett välkänt tv-ansikte. Men i övrigt verkar kandidatlistan med förlov sagt vara ganska fantasilös och namnen är rätt okända för en större allmänhet.

SFP har inte lyckats värva en enda känd kandidat med finska som modersmål, och partiet som vill driva invandrarnas sak har heller inte en enda invandrad kandidat på listan. Det verkar som om man än en gång fäst mest vikt vid den regionala fördelningen i kandidatfloran.

Bara tvekampen mellan Henriksson och Biaudet kan entusiasmera väljarna och locka dem till valurnorna – men det är inte så lite det.

SFP:s mesta valmatematiker, partisekreteraren Fredrik Guseff, helgarderar sig i sin kommentar till Yles gallup. Å ena sidan säger han att den ”måste tas på allvar”, å andra sidan vill han ta den ”med en väldigt stor nypa salt”.

Han vill tydligen inte riskera att göra en felbedömning.