Björn Månsson: Kameleonten SFP lever ändå farligt
Då jag googlade ordparet ”SFP” och ”kameleont” fick jag bara en enda träff, från 2015. Det förvånade, för det är ju så uppenbart att SFP är just en kameleont. På gott och ont, alltså.
Kameleonten skiftar som känt färg med omgivningen, bland annat för att anpassa och skydda sig. I ett träd med lövverk är den grön, då den sitter på bark eller rör sig på marken brun. Så här förklarar Wikipedia:
”Färgbyten sker med hjälp av optiska hudceller som ligger i olika skikt på varandra. Varje skikt skapar en annan färg. Kameleonternas färgförändringar är till största delen sociala signaler, till exempel för att signalera rädsla eller aggressivitet, men kan också bero på värmebalans eller fungera som kamouflage.”
Det är ju en mycket exakt beskrivning av Svenska folkpartiet, det breda, ”allborgerliga” partiet med ett vitt ideologiskt register. Bland dess optiska hudceller finns bakom partiets traditionella gulröda färgkombination flera nyanser av högersinnat blått, både landsbygds- och miljörelaterat grönt, liberalt gult, men också stänk av socialt engagerat rött.
Precis som hos kameleonten finns dessa färger alltså färdigt inbyggda, och kan i olika kombinationer och styrkor plockas fram efter behov. Oftast just för att anpassa sig till omgivningen och sammanhangen, men måhända också för att ibland ge uttryck för rädsla eller aggressivitet, ja stundom kan kanske även rubbningar i värmebalansen spela en roll…
I val har SFP alltid en bred skala av kandidater, somliga blåskiftande, andra grönskiftande och en del med lite inslag av rött. Det liberalt gula förekommer i olika styrkor och nyanser. De regionala skillnaderna är uppenbara, med det urbana Helsingfors och den österbottniska landsbygden som motpoler. Men också allt däremellan.
Regeringsbaserna utgör de primära omgivningar till vilka partiet måste anpassa sig. I mitten–vänster-regeringen Marin med dess idel kvinnliga partiledare smalt det liberala SFP väl in. I fjol gällde det plötsligt att byta både fot och färg för att smälta in i den borgerliga högerregeringen Orpo.
De blå nyanserna är mörka i den regeringen, och har sällskap av svarta och rentav bruna. Då SFP beslutade att inte bara gå med utan i själva verket möjliggöra den regeringsbasen gick det inte helt smärtfritt.
I motsats till vad som gäller för kameleonten kan färgbytena för SFP ha också negativa konsekvenser. Alltför blått, för att inte säga svart, skrämmer lätt bort medlemmar och väljare åt ett håll – liksom alltför grönt, för att inte tala om stänk av rött, kan skrämma bort åt det andra.
Med den nuvarande regeringen är den förra risken uppenbar. Och i presidentvalet viftade SFP som känt i sin uppgivenhet med vit flagg.
Kameleonten SFP lever ett farligt liv i sin eviga balansgång. Det gäller att se upp för rubbningar i värmebalansen.
