Georg Henrik Wrede: Välfärdsområden - quo vadis?

THL kom på FN-dagen ut med sin utvärdering av välfärdsområdena. I världen finns det betydligt större problem än de välfärdsproblem vi har här i Finland. Men i ett nationellt perspektiv är nog frågan om hur välfärdsområdena skall klara sig en stor fråga.

THL:s pressmeddelande (läs här: Det strama ekonomiska läget, den oflexibla lagstiftningen och personalbristen styr förnyandet av välfärdsområdenas tjänster) är rubricerat ”Det strama ekonomiska läget, den oflexibla lagstiftningen och personalbristen styr förnyandet av välfärdsområdenas tjänster”. Av de tre nämnda förhållandena, ekonomin, lagstiftningen och personalbristen så kan eventuellt ett, med darr på ribban, sägas vara en ”överraskning”. Stiftar man oflexibla lagar vet man det antagligen?

Personalbristen, som hänger ihop med rävsaxen att det blir all fler äldre som skall vårdas och allt färre i arbetsför ålder som skall jobba som vårdare är något man kunnat läsa ur demografin väldigt länge! Att komma åt de stigande kostnaderna, det var ju ett av huvudargumenten kring reformen. Att ekonomin är stram är knappast en överraskning? Men det kan naturligtvis genast sägas att den inflation vi haft vilken drivits på av Rysslands krig mot Ukraina kanske inte hade tagits med i beräkningarna hos någon.

I pressmeddelandet konstaterades att välfärdsområdena hotar att bli föremål för finansministeriets utvärderingsförfarande om de inte uppnår balans i sin ekonomi före utgången av 2026. Ett sådant förfarande betyder väl med stor säkerhet sammanslagningar? Frågan om vad som är för många, tillräckligt, eller för få, välfärdsområden är naturligtvis inte enkelt besvarad. Nu valde man av skäl utanför social- och hälsovården att inleda med 21 välfärdsområden och Helsingfors stad. Det är visserligen betydligt färre enheter än samtliga kommuner. Men det verkar som om frågan om vad som är tillräckligt breda axlar egentligen ser ut att vara besvarad redan i det här skedet av välfärdsområdenas livslängd. Flera var de som då reformen planerades talade för fem områden. Jag gissar att det kan bli flera mellanetapper på vägen från 21 till 5. Men riktningen är klar.

Det väsentliga är naturligtvis inte enbart sifferexercisen, utan vad som är ”fungerande” i förhållande till uppställda mål och givna ekonomiska ramar. Ulf Stenman direktör för svenska ärenden vid Kommunförbundet skrev i den här kanalen (Opinion, 26.10.2023) om utbildningen och funderade på hur breda axlar som krävs? ”Vi har nyligen genomfört en social- och hälsovårdsreform (1.1 2023) med stora förändringar i den kommunala verksamheten. I reformen konstaterades endast Helsingfors stad ha ”tillräckligt breda axlar”. Helsingfors fick behålla ansvaret för social- och hälsovården, för landets övriga regioner bildades nya välfärdsområden.”

Vad som är fungerande inom olika förvaltningsgrenar och tjänster är säkert olika. Samtidigt så finns det fördelar med att försöka ha något slag av enhetliga strukturer som både invånare och medborgare kan ta sig till. NTM-centralerna som nu är 15 ser ut att i framtiden kanske bli färre? Regionförvaltningsverken är 6 samt Åland.

Är det ur ett medborgarperspektiv ett helt orimligt önskemål att be regering och riksdag att ge frågan om förvaltningsområdenas begriplighet en tanke? Jag hör till den generationen som fortfarande tänker i län och kommuner. Länen har ersatts av ett virrvarr av statsförvaltning och kommunerna har genom sammansanslagningar blivit färre. Men det finns en avgörande skillnad, kommunerna är fortsättningsvis betydelsefulla enheter i vardagen. Folk tenderar att veta vad man talar om då man talar om kommunal demokrati. Går det så att även utbildningen flyttar ut från kommunen skulle det vara mycket önskvärt att vi får en begriplig och enhetlig karta för dessa större enheter. Den kommunala demokratins arv skulle vara värt detta.

Ämnen