Gustaf Westerholm: Inbesparingar får inte vara den drivande faktorn bakom digitalisering
Vården ska spara. Men är det alltid förmånligare att göra mera digitalt? Beror på hur man gör. Foto: Kuntalehtis bildarkiv
Ifall en digitaliseringsprocess går väl så kan en sidoeffekt, bland många andra, vara långsiktiga inbesparingar. Men målet med digitalisering ska vara en bättre service för kunderna.
Jag har skrivit om detta ämne redan tidigare på Kommuntorget, men vi behöver nog repetera.
En av EU-kommissionens sex politiska målsättningar för åren 2019–2024 är, fritt översatt, ”Ett Europa redo för den digitala tidsåldern”. I den målsättningen ingår en digitalisering av olika hälso- och sjukvårdstjänster. EU-kommissionen distribuerar således pengar till de olika medlemsländerna som sedan skapar projekt som ska stöda denna målsättning.
Ett av dessa projekt är Österbottens Prima Botnia-projekt som beviljats stöd från EU via Social- och hälsovårdsministeriet (STM). Projektet ska förbättra tillgången till vård samt bryta den vård- och serviceskuld som coronapandemin orsakade. STM har även ställt olika krav för sin finansiering, varav ett är målsättningen att Österbottens välfärdsområde ska kunna erbjuda 35 procent av sina tjänster digitalt innan mitten av 2025.
I mitt tidigare alster slog jag fast att digitalisering av olika tjänster är en långsiktig investering i en bättre servicehelhet för kunderna. Det står jag fast vid.
Vi ska lyssna på kundernas digitala önskemål och erbjuda dem de tjänster de önskar digitalt. Men vi måste också ha is i magen och inte med våld digitalisera något som inte ser ut att ge synergier. Med det sagt ska man våga pröva på nya digitala lösningar. Men med det modet kommer även skyldigheten att sluta erbjuda den nya digitala lösningen om den inte fungerar digitalt.
Men har vi den is i magen som behövs, besitter vi modet att säga ”nej, detta lyckades inte”? Speciellt då en del av vår finansiering hänger på att en viss andel tjänster måste vara digitaliserade innan deadline?
Innan vi söker svar på den frågan ska vi dessutom minnas att digitalisering allt oftare kopplas till inbesparingar. Den kopplingen är väldigt komplicerad.
För det första är det viktigt att veta vad för sorts inbesparingar vi talar om, det kan nämligen vara frågan om kortsiktiga (inom 1 år) eller långsiktiga inbesparingar (inom 5 år och uppåt).
För att klargöra; en digitaliseringsprocess leder i sig själv väldigt sällan till inbesparingar. Tjänsten medför kostnader i form av kartläggningar, integrationer, tester, licenser, utbildningar, IT-utrustning, IT-support, handledning av kunder och mycket mer.
I alla fall inom vården måste ju samma service även rulla på analogt under samma tid som den erbjuds digitalt. Om exempelvis läkarmottagning erbjuds på distans i vissa ärenden så måste även samma tjänst ges på plats i de ärenden som inte kan skötas på distans.
Mina ögon har väldigt svårt att hitta kortsiktiga inbesparingar här. Visst, vi sparar kundernas tid och pengar samt på miljön genom att kunderna inte behöver ta sig till fysiska servicepunkter i alla ärenden.
Kom ihåg att distansmottagningen inte är gratis, den kanske till och med kostar mer än ett fysiskt besök. Ifall det dessutom under distansbesöket uppdagas något som inte kan skötas på distans och kunden trots allt måste göra ett fysiskt besök (som också kostar), kommer kunderna ändå att välja distansalternativet?
Om vi då bortser från det kortsiktiga och ser om vi kan hitta långsiktiga inbesparingar?
Notera att detta endast är hypotetiska inbesparingar eftersom välfärdsområdena inte funnits tillräckligt länge för att det ska finnas tillförlitlig data.
Säg att majoriteten av kunderna använder digitala tjänster i framtiden. Då kan man ju eventuellt spara in på allt från vårdplatser till fysiska servicepunkter.
Därtill har det talats om inbesparingar i samband med att man kan höja tjänsternas effektivitet då de erbjuds digitalt. I vårt exempel med distansmottagning ska alltså en läkare kunna ta emot fler kunder på distans jämfört med vad hen gör på en fysisk mottagning under samma tid. Men för det krävs förutom digitalisering även en organisationsförändring över hela fältet.
Summa summarum, om en digitaliseringsprocess går väl så kan en sidoeffekt, bland många andra, vara långsiktiga inbesparingar. Men det är inte vad som ska vara den drivande faktorn. Inte heller EU-kommissionen har i sin målsättning några tydligt uttalade målsättningar om inbesparingar.
Dags för en omformulering av den tidigare frågeställningen, ”Har vi den is i magen som behövs, besitter vi modet att säga nej, detta lyckades inte, speciellt då en del av vår finansiering hänger på det samt att långsiktiga inbesparingar är kopplade till det?”
Det återstår att se, men genom att höja förståelsen för digitalisering och innebörden av den över hela fältet så tror jag vi finner modet. För mod behövs när vi ska ta oss ann den minskande statsfinansieringen via ett ministerium och de ökande digitaliseringskraven via ett annat de kommande åren.
Läs också EU:s info om e-Health: https://health.ec.europa.eu/ehealth-digital-health-and-care_en
