Minna Karhunen: Hurdan är den nya regeringens kommunpolitik?

Alla ögon är på regeringsförhandlingarna. (Foto: Hanne Salonen, riksdagen)

Riksdagsvalet är också ett kommunalval. Det var Kommunförbundets centrala budskap under valet både till väljarna och beslutsfattarna. Om kommunernas uppgifter samt finansieringen av dessa stiftas i lag. Det är således av stor betydelse vilket slag av kommunala riktlinjer som antecknas i regeringsprogrammet.

Under valet verkade det vid första påseendet som om man inte nästan alls diskuterade kommunala ärenden. Å andra sidan har ju allt, utom utrikes- och försvarspolitik, att göra med kommunerna. Visserligen är ju inte heller sote samt räddningsväsendets ärenden längre kommunernas ansvar. Detta skapar en säkert stor lättnad under de följande fyra åren i kommunerna. De kommande åren kommer inte att vara lätta då man på allvar börjar minska på den offentliga skuldsättningen.

Enligt förhandsberäkningar kommer nedskärningar att göras inom alla sektorer – utom inom utbildningen. Detta bedyrades än en gång av alla partier. Jag var själv förvånad över detta klara löfte. Många av oss minns studentorganisationernas kampanj #koulutuslupaus för åtta år sedan. Kampanjbilderna av partiledare med sina skyltar har snurrat flitigt i media och sociala medier alltid i samband med nedskärningsbeslut.

Över hälften av kommunernas utgifter uppstår inom bildnings- och kultursektorn. Kommunerna står själva för huvuddelen av finansieringen. Statsandelen utgör endast ca 13 procent av de totala intäkterna. På basis av dessa siffror är det helt klart att nedskärningar av kommunernas statsandelar också innebär en nedskärning inom bildningen.

Det är för tidigt att utifrån valresultaten dra slutsatser angående den kommande regeringens kommunpolitik. Uppmärksamheten riktas således nu på regeringsförhandlingarna som leds av Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo.

Kommunförbundets tre huvudmålsättningar i regeringsprogrammet är att förstärka det kommunala självstyret genom att minska på regleringen och möjliggöra försök, att trygga finansieringen av de lagstadgade tjänsterna och förnya finansieringssystemet samt att ge arbetsro till välfärdsområdena utan att överföra nya uppgifter från kommunerna till dem.

Då det gäller förverkligandet av Kommunförbundets målsättningar finns det tydliga skillnader mellan de tre största riksdagspartierna. Samlingspartiet flaggar helt klart för underlättande av normstyrningen och möjliggörande av försök. Däremot har FSD åtminstone indirekt framfört tilläggsreglering av t.ex grundutbildningens gruppstorlekar d.v.s personaldimensionering. Också Sannfinländarna har förespråkat mindre undervisningsgrupper och kämpat för närskolorna. Däremot är Sannfinländarnas ståndpunkt oklar då det gäller regleringen av kommunernas uppgifter samt kommunförsök. I inofficiella diskussioner har Sannfinländarna gett sitt stöd till en stark kommunal självstyrelse.

Samlingspartiet driver på en förnyelse av kommunernas finansieringsbas- och system. Varningsklockorna börjar dock ringa då Samlingspartiet i sina målsättningar framför en begränsning i användningen av in-house-bolag för att effektivera den offentliga ekonomin samt offentliga upphandlingar. För att åstadkomma inbesparingar gällande de för kommunerna kvarliggande anskaffningarna motsvarande 13 miljarder är en svår uppgift eftersom de flesta anskaffningarna redan är konkurrensutsatta. För in-house-bolagen är alternativet inte alltid heller att införskaffa från marknaden utan att återföra verksamheten till kommunen.

Det stod helt klart under valkampen att de största skillnaderna mellan de tre stora partierna gäller frågor relaterade till grön övergång och invandring. I frågor som gäller bevarandet av naturens mångfald, en hållbar användning av naturresurserna samt bekämpning av klimatförändringen har regleringarna under de senaste åren nästan helt och hållet kommit från Europeiska unionen. Däremot då det gäller invandring kan man vidta betydande nationella åtgärder. Finland behöver arbetsrelaterad invandring. Vi har arbetskraftsbrist inom alla sektorer i samhället, inte bara inom vårdsektorn.

Helt till sist har Kommunförbundet lyft upp till diskussion tekniska sektorns brist på expertis. En betydande flaskhals för företagens tillväxt och livskraft är rekryteringssvårigheterna inom planläggningen.

I kommunerna och Kommunförbundet lever vi således i spänning. Riktningen för såväl Kommunförbundets intressebevakning som kommunernas framtid är nämligen beroende av detta. Vi hoppas att framtidens kommuner och kommunstrukturer inte bildas slumpmässigt som en biprodukt till sektormässiga reformer utan att Finland har en tydlig riktning och vilja att utveckla den viktiga lokalförvaltningen.

Läs också Timo Reinas kolumn Önskemål till Ständerhuset: spelrum och arbetsro!