Mer känslor än fakta när reformen debatteras
Att århundradets reform – vårdreformen debatteras är oerhört viktigt. I synnerhet det fria vårdvalet väcker starka känslor. Det bildas lätt läger där debattörerna låter debatten styras av känslor framom fakta.
Färska exempel är bland annat partisekreterarnas debatt på Kommunernas hus under demokratidagen och Yles partiledardebatt förra veckan, där det ibland var viktigare att plocka politiska poäng än hålla sig till fakta. En invändning som ofta lyfts fram är att insynen försämras när de privata bolagen tas med i valfriheten. Låt oss ta en titt på de fakta som finns tillgängliga i denna komplicerade soppa av lagförslag. Kommuntorget kunde nyligen berätta att offentlighetslagen föreslås gälla också de privata bolag som ger sig in i valfriheten.
Fredrik Sonck skrev i söndags en välskriven ledare i HBL där han oroar sig för att valfriheten kan leda till att de privata bolagen i sin strävan efter vinstmaximering börjar ”övermedicinera”, det vill säga utföra så mycket och så dyr vård som möjligt. Genom att mjölka staten på pengar blir de alltså enligt Sonck vinnarna i vårdreformen. Riktigt så dum är som tur är inte vår regering.
Så här har regeringen tänkt sig det hela: Landskapen får pengar av staten (statsandelar) beroende på t.ex. invånarantal och hur sjuk eller gammal befolkningen är, och landskapen får själva avgöra hur pengarna fördelas. Det går inte att ett par månader efter utdelning säga att pengarna är slut och tigga efter mer. Serviceproducenterna (privata, offentliga eller tredje sektorns bolag) får en summa per invånare som listat sig hos dem. De har alltså inget motiv att ge den övervård som Sonck skriver om, de får inte mer pengar om de ger mer vård.
Det optimala ur de privata bolagens synvinkel är att satsa på förebyggande och kvalitativ vård så att de behöver ge så lite vård som möjligt och därmed kan göra vinst. Risken finns däremot att de lätt börjar remittera vidare till specialsjukvården för att bli av med dyra patienter, vilket skulle leda till att kostnaderna skenar iväg. För att undvika detta ska samtidigt producenter som remitterar i onödan bestraffas i någon form. Alla remisser ska dessutom gå via landskapet. Hård styrning med andra ord, och en annan femma är hur landskapet klarar av styrningen och vad all byråkrati kostar. Om landskapet misslyckas med sin övervakning kan det förstås leda till klirr i kassan för de privata bolagen. Och risken finns också att byråkratin slukar en alltför stor del av statsandelarna – pengar som borde gå till att producera vård.
Ur klienternas synvinkel är det positivt med fler serviceproducenter. De privata och offentliga bolagen tvingas konkurrera med varandra och tillgången till vård blir i bästa fall bättre (läs förutom i glesbygden) och kostnaderna kan gå ner.
Personligen tror jag det kan bli bra men det kan också bli riktigt dåligt. Om summorna motsvarar ungefär det vad en patient i verkligheten kostar så borde systemet fungera (vissa klienter ger lite vinst, andra lite förlust), men om prissättningen är fel så blir det problem. Regeringen har ju eftersträvat en kostnadsbesparing på 3 miljarder fram till 2029, men istället oroar sig allt fler experter för att vi kommer att se en okontrollerad kostnadsökning.
Yle intervjuade i söndags flera professorer angående de största stötestenarna med vårdreformen. Professor Mauno Vanhala är för sin del oroad att den offentliga sidan är sen med att förbereda sig för valfriheten. Han har märkt att de privata bolagen redan börja erbjuda rabatt på primärvården för att färdigt knyta ett band till klienten. De här bolagen kommer redan från början att få de friskaste patienterna med den bästa betalningsförmågan. Risken enligt honom är då att den offentliga sidan får sköta de mest sjuka och i svagaste positionen – ofta de dyraste och svåraste fallen. Nu är det ju inte bolagen som väljer klienterna, utan klienterna som listar sig hos en vårdcentral. Men det gäller alltså att börja knyta banden redan nu och köra igång marknadsföringskampanjer.
Frågan är hur mycket de privata bolagen kommer att vilja gå med i valfriheten om man inte kan göra så mycket vinst och dessutom kommer att förnya sin kultur i och med att offentlighetsprincipen också ska gälla dem. För att citera professor Olli Mäenpää: vet de vad de ger sig in i?
Teori och praktik är som känt ändå olika saker och lagen och systemet kommer att leva vartefter. Till saken hör också att valfriheten inte ännu är fastspikad. Regeringen har lovat komma med mer info i slutet av november. Ett kapitel för sig är dessa lagförslag som skickas på remissrundor trots att viktiga pusselbitar som valfriheten ännu saknas. Det som gällt en dag är redan gammalt nästa vecka. Vårdreformen är en djungel av komplicerade lagförslag där väsentliga bitar saknas, därför är det lätt att tappa bort sig i argumenten och istället låta känslorna styra.
