Valresultatet i riksdagsvalet ger tre klara segrare, tre förlorare och resten av partierna får status quo.

Samlingspartiet vinner, Sannfinländarna blir tvåa och Socialdemokraterna klar trea.  SDP med sittande statsminister Sanna Marin i spetsen gör ett ovanligt starkt val, men det räcker endast till en bronsplats i den jämna kampen. SDP:s ökade väljarstöd blir ändå något av en pyrrhusseger eftersom regeringspartierna De Gröna, Vänsterförbundet och Centern backar kraftigt. De tre sistnämnda får räknas till valets förlorare. Småpartierna SFP, KD och Rörelse Nu når inte uppnår inga dramatiska förändringar annat än möjligen internt.

Vi har sett ett statsministerval. Sittande regering har profilerat sig som en vänsterregering medan vi på nu möjligen ser en högerregering tar form. Jag skriver möjligen, eftersom det inte är helt lätt att definiera var Sannfinländarna befinner sig på en vänster-högerskala. På en konservativ-liberal skala ligger de två största partierna rätt långt från varandra.

Vem tar vem?

Vem skall bilda regering, vem tar vem och vem blir utanför? Det är ingen stor nyhet om valets segrare Samlingspartiet bjuder upp valets tvåa Sannfinländarna till en regeringsvals. Dansen kräver i detta fall flera deltagare än två, annars blir det ingen majoritetsregering.

Vem kommer in som vågmästare? Knappast Centern om man lyssnar till partiledaren Annika Saarikko. SFP är alltid med, sägs det, eller som f.d partiledaren och ministern Stefan Wallin sagt: Vill man inte sitta i regering är man i fel bransch.

Blir det en högerregering är KD en given danspartner. Rörelse Nu är så pass litet att det varken gör till eller från.

Finns det andra alternativ? Det är svårt att i nuläget se att SDP och Samlingspartiet skulle hitta varandra.  Förlorarna Centern och De gröna har varit tydliga med att de inte är intresserade av ett regeringssamarbete, men det återstår att se. Vi har sett att regeringssonderingar har fött överraskningar förr.

Affektiv polarisering

Gårdagens val och de gångna valdebatterna kan beskrivas som polariserande, om inte ideologiskt så åtminstone affektivt polariserande. Den ideologiska polariseringen är i sig inte enbart negativ. Det är bra att skillnaderna finns och syns i de viktiga frågorna. Däremot kan en ideologisk polarisering försvåra samarbete och gynna en utveckling mot blockpolitik. 

I valresultatet kan också skönjas att den affektiva polariseringen blivit djupare i den finländska politiken. Man demoniserar motståndare och idealiserar det egna budskapet. Man vill påskina att den egna livsstilen –  och livet – hotas av de andra och skapar på så sätt ett känslomässigt agg, en aggression mot de andra partierna.

Rösterna ska ännu kontrollräknas innan regeringssonderingen inleds, men analyserna pågår redan. Några snabba iakttagelser dagen efter:

  • Det verkar som om vi sett ett val där man taktikröstat. Sittande regeringspartierna Centern, Vänsterförbundet och De Gröna backar och har säkerligen fått avstå röster till SDP.
  • Klimatet fick ingen stor uppmärksamhet, men Rysslands anfallskrig i Ukraina gav säkerhetsexperterna en skjuts in i riksdagen, medan Natomotståndarna förlorade röster.
  • Valdeltagandet är något lägre än under förra riksdagsvalet (71,9%).
  • Att vara minister eller tidigare minister är ingen garanti för återval, vilket Annti Rinne, Sirpa Paatero och Thomas Blomqvist fick erfara.
  • Man kan byta parti och lyckas. Det visade Ville Rydman som är ny riksdagsledamot för Sannfinländarna
  • SFP bjöd på en del interna dueller.
  • Kommunförbundets styrelseordförande Joona Räsänen gör comeback.

När en ny regering att bildas och hoppas jag den förstår kommunernas betydelse för att förverkliga de mål den ställer. Finlands framgång skapas lokalt.

Relaterade artiklar

Läste du redan?