Ida Sulin: Det är valtider
Vi har förmånen att få leva i valtider, med debatter och kandidater som på riktigt tar mått på varandra ute på torg och gator. En förmån, kan jag tycka, om man jämför med många andra ställen i världen där valen ser ut på ett helt annat sätt.
Även om kommunernas uppgift i organiserandet av ett riksdagsval är vital, rör kommunernas uppgift framför allt själva organiseringen av valet – i riksdagsvalet behöver kommunen inte fundera på valbarhetsproblem eller annat.
I vår har frågor kring valreklamens varande och icke varande väckt diskussion: När får man lägga upp annonser, var får de vara och vilket förhållande skall kommunen ha till reklamen?
Kandidaterna inleder sina kampanjer kring ett halvt år före valet, litet senare vid kommunalval och litet tidigare vid riksdagsval. Kampanjarbetet kan se väldigt olika ut, men valreklam har alltid haft en stor betydelse för hur många röster man lyckas få. Synlighet ger resultat. Valreklam innefattar både den traditionella formen av valreklam som läggs upp längs vägrenar och på allmänna platser, men också synlighet som kandidater köper till sig på internet och i social media.
Traditionellt har vi sagt att valreklamen på kommunens officiella valställningar skall läggas upp en vecka före förhandsröstningen, och NTM-centralerna har anvisat om att valreklam längs statliga vägar får läggas ut till och med en månad på förhand. Några lagar om detta finns det inte, och viktigt är kanske att först och främst komma ihåg att hur man än som myndighet gör behandla alla politiska grupper likadant. Det skulle vara bra att få sammanjämkade anvisningar för valreklam på kommunernas och statens mark, och det är något vi ska ge oss i kast med i höst.
Valreklam har alltid haft en stor betydelse för hur många röster man lyckas få. Synlighet ger resultat.
På tal om likabehandling var det en kommun som tänkt gå ut med uppmaningen att rösta på den egna stadens kandidater i riksdagsvalet. I en valkrets med flera städer tänkte man alltså att det kunde vara stadens fördel att få in så många ”egna” kandidater som möjligt – vilket säkert är sant. Men igen, det är knappast en myndighets uppgift att intressebevaka i allmänna val.
Det andra temat som ”trendar” har att göra med den genomlysning som kandidaterna i riksdagsvalet blir utsatta för – press och media har gått rätt långt i att föra fram också rätt gamla förseelser och brott, såsom bedrägeri, rattfylla och misshandel. Många frågar sig ifall gamla, redan sonade brott, är relevanta.
I kommunal kontext stöter man på samma beteende när kandidaters förgångna dras fram i rampljuset antingen i valtider eller efter inval när det krisar kring någon fråga. Gamla brott må vara sonade, men är förvisso en del av personens historia, och det kan inte vara förbjudet att tala om sådant.
Jag följer med valdebatten med intresse och håller tummarna för ett högt valdeltagande.
