Björn Månsson: Vad staden kunde och borde sköta
Helsingfors stad har i sin strategi slagit fast en princip som i och för sig är logisk, men som ända haltar betänkligt: staden ska äga bara sådana fastigheter där den har egen verksamhet. Eller annorlunda uttryckt: staden vill sälja bort fastigheter där den inte har egen verksamhet.
Jag känner inte till om samma princip tillämpas allmänt i kommunerna, och det vore intressant att få veta mer om det.
Till saken hör förstås att Helsingfors stad är en väldigt stor fastighetsägare och anser sig ha en hel del hus som man helst skulle göra sig av med.
Men en liten raljerande jämförelse: staden är en ännu större markägare, men tillämpar inte här samma princip! Orsaken är förstås den som Mark Twain formulerade: man ska inte sälja mark, för produktionen har upphört. Därför har staden som utgångspunkt att hellre arrendera ut tomter än sälja dem – låt vara att undantag allt oftare görs för stora byggbolag som ställer som villkor att få köpa den mark de bebygger…
Men tillbaka till fastighetsägandet. Principen att äga bara fastigheter där staden har egen verksamhet är enligt min uppfattning alltför rigid. Jag brukar hänvisa till ett mycket talande exempel: Lappvikens sjukhusområde. Förutom att huvudbyggnaden är ritad av Carl Ludvig Engel och därmed en del av Helsingfors kulturhistoriska kärnidentitet kan man också resonera kring detta med stadens ”egen” verksamhet.
Min tes är att de nuvarande Lappvikenaktörernas verksamhet egentligen är sådan som staden själv mycket väl kunde, ja kanske rentav borde sköta.
Den handlar om förebyggande hälsofrämjande, med tonvikt på den psykiska. Lappviken är en oas av lugn och ro, med låg tröskel för dem som behöver råd och samtal i terapeutiskt syfte.
Det förebyggande hälsofrämjandet förblir uttryckligen en uppgift för kommunerna, också efter det att social-och hälsovården överförts till välfärdsområdena. Inte för att den distinktionen spelar någon annan roll i Helsingfors än rent budgettekniskt, då staden sammanfaller med välfärdsområdet. Så varför inte låta tredje sektorns aktörer fortsätta med att sköta det staden själv kunde eller borde ha hand om?
Lappviken har också annan verksamhet, då man hyr ut utrymmen till kulturarbetare och hantverkare. Inte långt från Lappviken ligger ett annat f.d. sjukhusområde, Maria, där staden fortsätter att äga de fastigheter där startup-företag får hyra utrymmen. Varför skulle man behandla företagare olika? Startup-företag i all ära, men konstnärer och hantverkare har också sin roll, särskilt som det uppstår synergieffekter med den övriga verksamheten i Lappviken.
Låt oss alltså hoppas att staden med en majoritetsandel deltar i den stiftelse och det fastighetsbolag som nu planeras för Lappviken. Och inte låter det internationella fastighetsinvesteringsföretaget NREP få makten över den framtida verksamheten – bara för att sälja sin andel vidare.
Läs också Välmående: Alla ramlar och då gäller att ha verktyg för att stiga upp
Häromdagen blev jag uppmärksammad på en parallell till Helsingfors och Lappviken. Lovisa stad planerar att sälja den fastighet där lågstadieskolan i Torsby, Pernå, verkade tills den tyvärr lades ner. Den skolan råkar vara min gamla folkskola, men det saknar relevans i sammanhanget.
Alternativet vore att staden alltjämt skulle äga fastigheten, och upplåta den för de lokala föreningarnas verksamhet och inte minst för det Mikael Agricola-museum som länge planerats. Agricola är ju bygdens utan konkurrens största son, född bara ett stenkast från den gamla skolan.
Låt oss hoppas att en sådan investering i invånaraktivitet, kulturhistoria och en turistattraktion skulle väga tyngre än en engångsintäkt på enligt uppgift 50 000 euro av försäljningen av fastigheten.
