Barn och unga behöver röra på sig - dansen på rasterna har blivit en vi-grej

Vad krävs för att få en hel skolgård med lågstadieelever att dansa? Inte mycket: musik och rätt inställning. Det vet både lärare och elever i Smedsby-Böle lågstadium där man dansar tillsammans varje vecka.

Text: Catrin Sandvik

Det småduggar då klockan ringer ut i Smedsby-Böle lågstadium i Korsholm en fredag förmiddag. Ett gäng lärare i färggranna collegetröjor bär ut en högtalare och pluggar i några sladdar. Då musiken börjar spela händer någonting: mängder av elever flockas kring lärarna och börjar dansa, nästan som en vågrörelse- samspelt koreografi, koncentrerat men samtidigt avslappnat. Äntligen fredans!

Fanny Mäkisalo i sexan, Linnéa Guarnieri i femman och fyrorna Iris Enbacka och Rebecca Finne dansar rutinerat till en av sina favoritlåtar. Det här är roligt, det märker vem som helst.

– Man förstår ju om det här hörs jättelångt, då fredansen börjar kommer ett högt ljud och alla börjar hoppa. Eller kanske inte femmorna och sexorna, de spelar hellre fotboll eller basket, men de flesta. I alla fall flickorna, säger de.

Den här artikeln ingår i nya Kommuntorget Magasinet.

Eleverna utstrålar någon form av entusiasm och glädje över dansen, det liksom nästan rycker i armar och ben på dem, så mycket rörelse som vill ut. Och vad gäller ljudet har tjejerna helt rätt, de allra flesta på den stora, grusbelagda skolgården hoppar och dansar.

Men vänta ett slag. Fredans. Vad är det för något?

Victoria Bäckman är lärare i skolan och en av dem som tagit initiativ till rastaktiviteten fredans. Hon förklarar att allt fick sin början efter en fortbildningsdag i rörelseprogrammet Röris som drivs av Folkhälsan. Rörelseverktyget är avsett för pausgympa eller gympapass under skoldagen och tänkt att motverka långvarigt stillasittande. Och barnen älskar det!

Läs om Röris här.

– Det blir en sådan glad stämning på gården som man även märker av i klassrummet efteråt. Humöret och energin stiger, många ser fram emot fredansen. Även de elever som väljer att inte vara med och dansa berörs av musiken på gården, man ser till exempel att gungorna åker i takt med musiken, hela gården liksom svänger i takt, säger hon.

Fortbildning som blev ett fenomen

Det är nu över två år sedan hon tillsammans med lärarkollegorna Hanna Åminne, Rebecca Siegfrids, Jessica Kempe och Inci Rotkirch första gången drog igång dansen på skolgården.

– Det började egentligen väldigt anspråkslöst med att vi skaffade en högtalare och började öva in några koreografier. Sen kom pandemin och allt bara stannade av. Vi funderade vad vi skulle kunna hitta på för att ändå ha möjligheten samlas och samtidigt röra på oss, så vi testade att bära ut högtalaren på gården och vi blev minst sagt överraskade av responsen– alla barnen ville vara med, alla ville bara dansa, och på den vägen är det, säger Hanna Åminne.

Det är nu över två år sedan lärarna Victoria Bäckman, Hanna Åminne (t.v), Victoria Bäckman, Rebecca Siegfrids, Jessica Kempe och Inci Rotkirch (saknas på bilden) drog igång rastaktiviteten ”fredans” i skoan. Sällan hade de kunnat tro att dansen skulle bli så omtyckt av så många, den har blivit en riktig vi-grej i skolan. (Foto: Jennifer Granqvist)

Just nu har lärargruppen ungefär åtta danser de leder regelbundet, men repertoaren är större och kan varieras. Skolan har satsat brett på rörelseglädje och lärarna har märkt att en liten rörelsepaus ofta kan hjälpa till för orken, speciellt i ämnen som kräver stor koncentration som till exempel matematik.

– Det bästa är att alla som vill kan vara med och dansa, oberoende av språk, kön eller ålder. Det är lätt att se att dans kommer naturligt för barnen och det är fantastiskt roligt att se den speciella stämning som uppstår och den samvaro eleverna känner då vi dansar. Det har blivit en vi-grej, säger Åminne och får medhåll av de andra lärarna.

Förutom fredans ordnar skolan ett rastdisco i skolans gymnastiksal två gånger i månaden där också barnen i förskolan kan vara med. Det här tillfället leds via skärm och består av färdiga koreografier från tv-spelserien ”Just dance”.

– Det är viktigt att alla får dansa på sitt eget sätt och att alla får ha sin egen stil, men visst kan vi se att då eleven äntligen klarar ett steg eller en rörelse, då koordinationsförmågan blir bättre, så ökar samtidigt självförtroendet. Dansen är ju också otroligt rolig för oss lärare, vi är ju heller inga proffs så då eleverna ser att också vi gör fel sänks nog ribban för alla, säger lärarna.

Alla dansar lika bra

Just den här dagen råkar det vara Hem och skola-dagen så gården är extra välfylld med föräldrar som kommit för att hälsa på. Att duggregnet håller i sig verkar inte störa någon.

Långa rader av dansande barn virvlar runt lärarna närmast högtalaren vid skolans ingång, någon lite längre bort hoppar upp och ner i egen stil och de som hållit sig vid klätterställningen i skolgårdens utkant har nu kommit lite närmare. Det är som om musiken drar till sig eleverna som en magnet. Eleverna Fanny, Linnea, Iris och Rebecca dansar fortfarande för fullt men har tid att svara på en fråga:

Är det någon skillnad på vem som dansar bra eller mindre bra? De är nästan rörande överens: nej.

– Alla är olika men lika bra, alla dansar på sitt eget sätt och har sin egen stil. Vissa gillar balett, andra tycker bättre om hiphop, säger Fanny Mäkisalo och visar lite exempel på rörelser med armarna.

Iris Enbacka (t.v) och Rebecca Finne gillar att dansa och visar gärna upp koreografin till en av sina favoritlåtar. Det roligaste med dansen är att man får röra på sig, säger de. (Foto: Jennifer Granqvist)

Det händer att flickorna dansar också hemma, några av dem har dans som fritidsintresse och går på lektioner, men mest blir det ”Just dance” framför tv:n för dem alla. Vissa låtar är roligare att dansa till än andra, de rabblar låtnamn med en sådan fart att det är svårt att hänga med. Flickorna gestikulerar och sjunger lite, alla är införstådda med vad som är en bra danslåt.

En ny sång börjar och som på kommando intar flickorna position och börjar dansa. Armar upp, olika hopp, pauser och svängar. Alla är fortfarande strålande glada trots att de hållit högt tempo nästan hela rasten.

– Men man blir faktiskt lite hungrig av att dansa, i alla fall om man hoppat så man blivit svettig. Och vet du vad, i dag är det också ”annorlunda skolväskadagen” så jag har mina böcker i en låda, säger Mäkisalo med ett skratt.

Det är bara några minuter kvar av rasten då lärarna klickar i gång sista låten: Hem och skola-dansen. Nästan alla känner igen den, har sett dansen förr och kan den: ”so nice, life so nice…”, vrålar högtalaren.

Nu verkligen gungar hela skolgården.