Gustaf Westerholm: Ett statligt kryphål?
Man brukar säga att förtroende är något man måste förtjäna. Men om man inte upprätthåller förtroendet så minskar det i allmänhetens ögon. När statligt ägda företag eller av staten styrda verk använder sig av kryphål och ängar sig åt riskinvesteringar ökar i alla fall inte förtroendet.
Många spaltmeter har skrivits om Fortums olika felbeslut, risktagningar och regeringens kanske misslyckade ägarstyrning. Det ämnet går jag inte in på i detalj, utan nöjer mig att konstatera att när jag och många andra finländare hör företagets namn så associerar vi det inte med förtroende i nuläget. Statligt ägda Posti, som i dagsläget inte ens har ett officiellt svenskt namn i ett tvåspråkigt land, är ett annat exempel och det finns flera.
Senast jag åkte tåg fick förtroendet för VR och Trafikledsverket en ordentlig törn.
VR ansvarar för tågtrafiken i landet medan Trafikledsverket ansvarar för järnvägsnätet, styrningssystemen, perrongerna med mera. Det är två tydligt uppdelade ansvarsområden som ändå är tätt sammanflätade i kundens ögon.
Om man exempelvis en kall höstmorgon halkar på perrongen och skadar sig på grund av bristfällig sandning, så är Trafikledsverket ersättningsskyldiga. Går tåget däremot sönder och det förorsakar förseningar eller extra kostnader så ersätter VR dig enligt ett förutbestämt system.
Så långt är det glasklart. Men om spåret, elkablarna eller styrsystemen på ett banavsnitt går sönder blir det knepigt.
Enligt järnvägstransportlagen behöver nämligen VR inte ersätta sina kunder för extra utgifter som uppstått på grund av ett fel som inträffat på Trafikledsverkets ansvarsområde. Det räknas nämligen som en oförutsägbar händelse.
Staten kunde börja med att ta ansvar för sina egna slutprodukter.
Helt förståeligt i sig. Eftersom Trafikledsverket ansvarar för detta så ersätter de ju dig ifall deras saker går sönder, visst?
Nej det gör de inte, för Trafikledsverket har inget direkt kundförhållande till den enskilda resenären som drabbats. Det har endast VR.
I grunden betyder det att vi i Finland har ett system som gör det möjligt för ett statsägt bolag och ett statligt verk att helt avsäga sig ersättningsansvar, eftersom de är två skilda aktörer och inte en och samma. Trots att den ena använder den andras slutprodukt. Ett klassiskt kryphål?
Missar du din privata tandläkartid och får en förseningsavgift, går din parkeringstid ut på långtidsparkeringen och du får böter eller missar du flyget eller färjan, så står du för de kostnaderna själv.
Vi har en nedåtgående trend vad gäller förtroende för olika statliga instanser, verk och företag i Finland. Det ligger i samhällets intresse att den här trenden bryts.
Då kanske staten kunde börja med att ta ansvar för sina egna slutprodukter och ersätta medborgarna för de kostnader man orsakar dem. De kostnaderna är sist och slutligen mycket lägre än de skattemiljarder som gick till spillo i Uniper-härvan.
