Ida Sulin: Vem är objektiv?
Jävsfrågor är ett naturligt och ofta återkommande inslag i förvaltningsjuristens vardag. Såväl tjänsteinnehavare som förtroendevalda i kommunerna måste i alla sina uppdrag ta ställning till ifall de är jäviga, och denna enorma volym av funderingar tenderar att leda till att också vi förvaltningsjurister får vår beskärda del av jävsproblematik på våra bord.
Sällan har jag dock skådat en större uppståndelse kring jävsfrågor som under denna vår. Beredningen av våra kommande välfärdsområdens förvaltning, då många av nyckelpersonerna i nämnda förvaltning sitter på poster också i kommunerna har gjort skogen snårig och jävsfällorna många. Lagstiftningen kring välfärdsområden är speciellt när det gäller frågor som valbarhet och jäv inte helt genomtänkt och som så många gånger förr har verkligheten visat sig mycket mer mångfacetterad än teorin.
Jäv i lagen
I juridiska termer innebär jäv att en person, som på något sätt är inblandad i ett ärende, har ett sådant förhållande till ärendet i fråga att det kan äventyra personens opartiskhet vid handläggningen. Men inte är väl någon opartisk i behandlingen av ett ärende, egentligen? Alltid finns det väl något intresse som man representerar?
Läs också: Hjälp! Är jag jävig? – Det ska välfärdsområdenas förtroendevalda utreda själva
I förhållandet mellan kommun och välfärdsområde stöter vi på situationer där samma person har en ställning i båda organisationernas förvaltning, och där samma ärende (säg till exempel frågan om vilka avtal som skall övertas av välfärdsområdet från kommunen eller samkommunen) behandlas i båda organisationerna. Jävsreglerna i denna situation säger klart och tydligt att om personen i fråga representerar organisationerna på styrelse-, nämnd- eller direktörsnivå är hen jävig att delta i behandlingen av de ”gemensamma” ärendena. Varför då?
Jo, en styrelse- eller nämndledamot eller en direktör har en direkt skyldighet att fatta beslut på ett sätt som gagnar den organisation som hen representerar. Detta betyder också att när personen i fråga sitter i andra möten än styrelsemötet så är hen ändå en styrelserepresentant och har en skyldighet att ”dra hemåt” för sin egen organisation. Det är klart att om välfärdsområdets och kommunens intressen går isär så blir detta en väldans svår ekvation, hur skall man veta om det är välfärdsområdet eller kommunen man ska dra hemåt för? Därför har lagstiftningen löst det med ett formellt förbud att delta i behandlingen av ärenden där båda organisationerna har intressen.
Objektiviteten som jävslagstiftningen strävar efter är alltså i detta fall ungefär samma sak som att man skall hålla reda på vilken organisation man representerar, och om då det rent formellt blir omöjligt att hålla intressena isär så löser lagstiftningen det också rent formellt.
Folkvalda har egna regler
Reglerna för denna typ av objektivitet gäller som ni märker inte för fullmäktige. Fullmäktigeledamöter från både kommun och välfärdsområden får, i motsats till kamraterna i styrelsen, delta i behandlingen av de flesta ärenden utan gränser.
För fullmäktige, såväl i välfärdsområdet som i kommunen, gäller regeln att jäv kräver att ärendet skall röra fullmäktigeledamoten själv eller en närstående till denna. I förhållande till fullmäktige har lagstiftaren alltså bestämt att det är viktigare att de direkt folkvalda får vara med vitt och brett och bestämma, än att lägga fram väldigt detaljerade jävsbestämmelser. I avvägningen har säkert också spelat in det faktum att fullmäktige sällan tar ställning till operativa beslut i verksamheten.
Med vardagsvett kommer man långt
I mina kontakter med de som funderar på sin egen jävsproblematik brukar vi börja med att fundera på om det finns formella grunder för jäv, dvs. finns det någon absolut regel som säger att i en viss position är man jävig, oavsett hur man känner eller förhåller sig till ärendet. Om det inte finns någon direkt formell regel brukar vi gå vidare till att fundera på om det finns andra hinder för objektiviteten, finns det något annat som gör att personen i frågan tänker på annat än kommunens bästa, välfärdsområdets bästa eller vem det nu är man representerar. Om det i denna diskussion dyker upp funderingar kring hur avgörandet i ärendet skulle påverka svärsonen, fruns arbetsgivare eller liknande intressenter är svaret ofta givet.
