Jan Vapaavuori om borgmästaråren: Det var lite uppförsbacke
Åren i stadshuset vid Salutorget kantades som väntat av fram- och motgångar, säger Jan Vapaavuori som framförallt ville göra Helsingfors mera internationell.
Jan Vapaavuori (Saml) har lång erfarenhet av politiken: Riksdagsledamot, minister, förtroendevald och borgmästare. Nationellt och lokalt. Han säger själv att ”spelet” är ett faktum och att spelandet ökar när valen närmar sig.
– Jag älskar politik men vill inte blanda politik med sakfrågor, säger Vapaavuori.
Inställningen kan ha försvårat borgmästarskapet särskilt under den värsta coronatiden då den folkrika huvudstaden verkade ofta gå i en lite annan riktning än den av familje- och omsorgsminister Krista Kiuru (Sdp) frontade nationella pandemiberedskapsgruppen. Även statsminister Sanna Marin (Sdp) får hård kritik. Mötena beskrivs som kyliga.
Boken ”Jan Vapaavuori: Ensimmäinen pormerstari” (Otava) utkom på torsdagen.
Vapaavuori var borgmästare i Helsingfors 2017-2021. I dag är han ordförande för Finlands olympiska kommitté och enligt många Samlingspartiets nästa presidentkandidat.
Läs mera om borgmästarmodellen här.
Snabb i vändningarna
Det blir tydligt att Jan Vapaavuori från första början ville öka Helsingfors dragningskraft internationellt. Det lyckades han med. I alla fall fick och ombads Finlands huvudstad gå med i organisationer för världens metropoler, bland dem New York. Samarbetet var – och är – omfattande. Staden satsade på marknadsföring, digitalisering och allt som kunde göra den mera lockande för turister och människor som ville bo här.
Tydligt är också att Vapaavuori satt sig in i den så kallade vanliga stadsbons vardag. Han har tittat på oroande siffror från social- och hälsovården och åkt med knarkpatrullen i skottsäker väst. Allt hänger ihop med allt, säger han, man kan inte tala om ekonomi utan att diskutera vården och folks välmående.
– Jag är mest stolt över att vi kunde sänka skatteprocenten, att staden hade en mindre summa lån än då jag började och att staden vuxit och fått nya invånare.
Vapaavuori understryker att det alltid handlat om lagarbete, åtminstone då det varit flyt i förändringar.
Ledarskapets avigsidor blir tydliga. Den första borgmästaren är inte nådig mot sig själv och piskan viner. Exempelvis kritiken som han fick för påstått usla personrelationer i stadshuset, och allmänt för att blanda sig i all slags små detaljer, verkar ha gjort ont.
– Jobbet var synligt. Jag är ändå ganska säker att få eller inga andra toppchefer utsätts för så mycket kritik i tidningsspalterna som jag fick stå ut med.
Enligt Vapaavuori får man medelmåttiga resultat med en medelmåttig attityd. I hans värld gäller det att sikta högt även om det inte alltid slår rätt i praktiken.
– Jag är snabb i vändningarna. På gott och ont.
