Jenny Vuorenlinna: EU-länderna står enade bakom Ukraina – men vad händer sedan?

I slutet av februari vaknade vi till nyheterna om att Ryssland invaderat Ukraina. Samtidigt som fruktansvärda rapporter kablas ut från krigsplatserna ställs det europeiska samarbetet på prov. Vad kan EU göra för Ukraina och dess befolkning?

EU-länderna har stått tätt enade under den första tiden av Rysslands invasion. Länderna har kommit överens om utökade sanktioner och åtgärder som saknar motstycke i unionens historia. Tidigare tvistefrågor har kunnat läggas åt sidan för att fatta snabba beslut som normalt skulle kräva utdragna processer.

Ett exempel är beslutet att för första gången bistå med vapen till ett land som står under attack, genom den så kallade europeiska fredsfaciliteten. Ett annat är EU-ländernas beslut att aktivera EU:s massflyktsdirektiv. Direktivet ger personer som flyr från Ukraina rätt att söka tillfälligt skydd i unionens medlemsländer, genom en enklare process än det normala asylförfarandet.

EU-samarbetet möjliggör också samordnad krisberedskap och humanitära hjälpinsatser. Strax efter att kriget bröt ut aviserade EU-kommissionen att miljonbelopp från EU:s budget ska användas till att lindra de humanitära effekterna av kriget.

I praktiken koordineras bistånd till Ukraina genom bland annat EU:s civilskyddsmekanism. Civilskyddsmekanismen inrättades 2001 och används för att samordna insatser vid naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människan.

Mekanismen bygger på frivilliga donationer av medlemsländerna som sedan koordineras och stöds ekonomiskt av EU-kommissionen. I praktiken kan det handla om olika typer av katastrofhjälpsutrustning, material och expertis till drabbade områden.

Mekanismen har hittills använts över 540 gånger. Hjälpsändningarna till Ukraina är den hittills största insatsen som någonsin koordinerats genom mekanismen.

Jag fick ställa några frågor till Johannes Vara som jobbar på EU:s Centrum för samordning av katastrofberedskap i Bryssel. Centrumet fungerar som kärnan för EU:s civilskyddsmekanism och arbetar dygnet runt för att koordinera hjälpinsatser till områden i behov.

EU-länderna har stått tätt enade under den första tiden av Rysslands invasion.

Centrumet har bland annat hjälpt till med att inrätta så kallade logistikhubbar i grannländerna till Ukraina, som kan ta emot material som sedan transporteras vidare in i Ukraina.

Johannes Vara bekräftar att den rådande situationen är exceptionell också ur centrumets synvinkel. Den hjälp som nu skickas till Ukraina är rekordstor.

– Jag tror inte att det finns risk för att ländernas hjälpvilja mattas av även om kriget blir utdraget, säger han. Det är en så stor chock för alla att ett grannland till unionen attackeras. EU-länderna har hittills bidragit i princip så mycket de bara kunnat, till den nivå att beredskapslagren börjar vara tömda.

Solidaritet behövs också på lokal nivå. De europeiska kommunerna kommer att ha en viktig roll i att hjälpa dem som lämnat sitt hemland och trygga deras grundläggande behov. De finska kommunerna har visat en stor hjälpvilja, både genom direkta handlingar och ekonomiska bidrag till Ukraina.

Förhoppningsvis kommer den enighet EU:s medlemsstater visat prov på den senaste tiden att hålla i sig. Fler historiska beslut och ställningstaganden kommer att behövas så länge kriget fortfarande pågår.

Ämnen