Harry Lunabba: Sila snacket – tala ärligt om social- och hälsovårdens framtid
Vladimir Putin har genom sin militära specialoperation invaderat sitt grannland och bombaderat bostadshus, skolor och sjukhus.
De lögner som Putin berättigar sitt dödliga angrepp saknar like och är på alla sätt alldeles exceptionella. Men samtidigt är alla dessa Putins makabra omskrivningar av sanningen bara ett nytt lågmärke för det som man i vardagen kunde kalla för bullshit – skitsnack.
Skitsnack är dessvärre inte bara något som tyrannen i öst gör sig skyldig till. Det har haft en stadig plats i våra västerländska institutioner en längre tid.
Det vardagliga skitsnacket handlar till exempel om att omskrivna det som egentligen handlar om nedskärningar till organisationsutveckling, eller att påstå sig föra samarbetsförhandlingar då man in själva verket ger sparken åt en del av sina arbetstagare.
Det finns mycket lite belägg för att de nya stora välfärdsområdena skulle skapa bättre förutsättningar.
Det finns också subtilare former av struntprat som det är svårare att sätta fingret på. Jag har själv hört många gånger om påståendet att man skräddarsyr service eller att arbetet är klientcentrerat, trots att det finns väldigt lite utrymme att avvika från den standardiserade arbetsmodellen – framför allt på grund av att resurserna är allokerade att användas på ett förutbestämt sätt.
Det är egentligen lite förvånande att det finns vitala samhällsområden som inte berörs av kravet på faktagranskning eller ärlighet.
Journalister kan ställas till svars för fake news, men inom social- och hälsovårdsbranschen kan vi fortsättningsvis gå omkring och påstå för varandra att den senaste social- och hälsovårdsreformen kommer att minska på ojämlikheten eller bidra till klientcentrering.
Ingen minns eller bryr sig om att minnas att dessa ovannämnda resultat utlovades redan under KASTE-programmet åren 2012–2015. Ärligt talat finns det ju också mycket lite belägg för att de nya stora välfärdsområdena skulle på något sätt skapa bättre förutsättningar just för servicebrukares delaktighet.
Kanske fakta och ärlighet kunde ses som ett centralt värde inte bara för journalister utan också för välfärdsområdens specialplanerare!
Att gräva fram sådana här tidigare löften och göra anspråk på faktagranskning inom social- och hälsovården betraktas för stunden som ett uttryck för pessimistisk bakåtsträvande.
Det heter att vi ska ju tro på framtiden och vara innovativa. Men kanske fakta och ärlighet kunde ses som ett centralt värde, inte bara för journalister utan också för välfärdsområdens specialplanerare!
Kanske vi alla har fått nog, inte bara av krig och eländet, utan också hur elände upprätthålls genom lögner och skitsnack. Kanske vi nu börjar vara redo att tala sanning med varandra också då det gäller realiteterna inom social- och hälsovården.
Kanske vi också kunde vara ärliga och acceptera att minskande resurser innebär en lägre servicenivå.
Kanske det första vi kunde göra är att sluta prata strunt om alla orealistiska och överoptimistiska löften som vi ger om reformarbetet.
Kanske vi också kunde vara ärliga om att då vi lägger social- och hälsovårdsservice på entreprenad så har vi i regel byggt upp konkurrensutsättningen så att vi utgår från lägre produktionskostnader än vad vi någonsin lyckats hyvla fram då servicen producerats av våra kommuner.
Kanske vi också kunde vara ärliga och acceptera att minskande resurser innebär en lägre servicenivå och nedläggning av en del av närservicen.
Jag har själv inga större förhoppningar om att vi lyckas bevara eller återskapa ett generöst välfärdssystem. Jag kunde vara tillfreds med en välfärdsstat som i regel håller det som den lovar, men som också erkänner dess tillkortakommanden och brister.
Det torde väl vara en vedertagen utgångspunkt för all sådan verksamhet som bygger på demokrati!
Relaterade artiklar
