Vargen kommer
Planerna på den stora östnyländska kommunen körde som väntat på grund. En del tyckte orsakerna var direkt sentimentala, rent förändringsmotstånd av princip. Likväl tror jag att de är ganska få i Stor-Lovisa, vars själ suktar efter något av de gamla kommunvapnen, eller blöder för att hen juridiskt sett nu är Lovisabo. För majoriteten är det nog innehållet som räknas, inte omslagspappret.
Saken kan enkelt konstateras från t.ex. tidningen Östnylands fusion. Efter bestörtningen över att det småskaliga i tidningarna tycktes ha fått sig en törn, har inte många ord sagts om namnet. Före fusionen gnabbades ju några om att man aldrig skulle öppna en tidning med fel namn. Men den konversationen är ju litet som ett äldre äkta pars: garnerad med gliringar givna med glimten i ögat. Få saker känns ju bättre än att på sommarfesten halsas med en Borgåbisi. Men inte skulle man ju vilja bo med honom.
Det är oron inför förändringen som väcker känslorna, inte löftet om något bättre. Inte slevar man i sig morgongröten för att hinna på demonstration för den nya östnyländska storkommunen, men nog för att på torget tillsammans kämpa för Borgå sjukhus. Fast det från högre nivå bedyras att målet med vårdreformen är att vården skall bli bättre. Men ingen kan i reformutkast bestämma vad vi på förhand ska tycka.
Saken blir inte bättre av skrämseltaktiken för att mjuka upp massorna inför förändringar. Nuläget målas vara hotat av självaste hin håle i ministerskepnad, vilt antågande bakom ett spann av blodtörstiga kamrerer, sittandes i en släde på en fäll sydd av skolbarns skalper – fan tar den som inte gör något.
Det ligger ett rejält ”vargen kommer” över pådrivningen till nya strukturer. För där sitter de ju exempelvis fortarande i det självständiga Lappträsk och gör sakerna själva. Och Sverige mår väl utanför valutan euro, Norge utanför EU.
Folk har en benägenhet att först vilja se med egna ögon att det bär utför förrän de vidtar åtgärder. Det sägs att fusioner företag emellan borde genomföras medan båda parterna ännu har råd med den. Likväl händer oftast ingenting förrän nåndera eller båda står på svältdödens brant – man vet vad man har, men inte vad man får. Det är så vi fungerar.
Östnylänningen är misstänksam till moderna nybyggen överlag, och säger lätt att det där blir ändå inte till något. Han står bredbent med armarna i kors och avvaktar medan herrarna bygger. Men om fordonet startar, går jämnt på tomgång och tar bra med varv, så nog far han på provkörning. Men det är totalt omöjligt att sälja honom bilen, genom att med broschyren i hand stå bredvid en naken ram utan motor och säga, att ”sidu din egen bil säckar ihop imorgon och det här ska bli en vilt sporande Porsche – köp bort.
Så börja då sambygga storkommunen på alla möjliga nuvarande plan. Och sen när det mesta fungerar som önskat suddar vi ut gränserna och byter emblemet i fronten. Innehållet först.
