Björn Månsson: En missad demokratichans i Helsingfors
Folkomröstningar är ett förnämligt demokratiinstrument, som bör användas med urskillning. Nationella folkomröstningar har vi i Finland haft bara om förbudslagen 1931 och om vårt EU-medlemskap 1994.
Schweiz är däremot som känt folkomröstningarnas förlovade land. I grannlandet Österrike ordnades 1978 en folkomröstning som går till historien som alla tiders säkert mest misslyckade. Först byggdes ett kärnkraftverk färdigt i Zwentendorf, men innan det skulle tas i bruk ordnades en folkomröstning om kärnkraften. Med ett valdeltagande på 64 procent beslutade österrikarna med 50,5 procent av rösterna mot 49,5 att inte ta kraftverket i bruk. Skillnaden var 30 000 röster. Folkomröstningen borde förstås ha ordnats innan bygget inleddes…
Sveriges folkomröstning om kärnkraften 1980 hör heller inte till de mest lyckade – av den enkla anledningen att det gavs tre alternativ, ”linjer”, att välja emellan. Ingen fick majoritet, så utslaget var allt annat än klart…
Helsingfors missade däremot en unik chans.
Kommunala folkomröstningar har vi större erfarenhet av också i Finland: sedan de infördes i kommunallagen 1990 har 61 sådana genomförts. De flesta har gällt kommunfusioner, men i lagen begränsas ingalunda användningen till sådana.
Den allra första kommunala folkomröstningen gällde faktiskt en vägplan i Tusby och även Lojo har röstat om vägplaner, Tavastkyro om ett avfallsbränningsverk, Sibbo om den kända överföringen av stora områden till Helsingfors (det blev ju ett rungande nej, men det beaktade statsrådet inte) och Pargas om stadens namn.
Helsingfors missade däremot en unik chans. Ett kommuninvånarinitiativ hade tagits, som samlade över 31 000 underskrifter, om en rådgivande kommunal folkomröstning om Malms flygfälts öde. Det var det överlägset största invånarinitiativet hittills i Finland, vilket i och för sig är naturligt eftersom Helsingfors är landets överlägset största kommun och lagen kräver ett visst minimiantal underskrifter (i huvudstaden ca 24 000).
Det handlar inte bara om denna flygplats framtid.
Var då föremålet för den föreslagna folkomröstningen tillräckligt ”stort” och värdigt? Mitt svar är ett rungande ja.
Det handlar om ett område på sammanlagt över 300 hektar – vilket är mycket i den tätt byggda och bebodda huvudstaden. Av detta är flygplatsens andel förresten bara drygt 70 hektar, medan cirka 250 hektar skulle stå till disposition för andra ändamål – till exempel det bostadsbyggande som staden planerar på hela området.
Själva flygplatsen är världsunik, som en av ytterst få bevarade flygplatser från flygets barndom, den bygges ju redan på 1930-talet. Och den är ju den enda i själva huvudstaden, som genom åren har haft många funktioner som bas för räddningstjänster, för röjning av snö från kraftlinjer, för transport av personal till byggen ute till havs, för brådskande affärsflyg som inte kan vänta på sin tur på Helsingfors-Vanda – och naturligtvis för fritidsflyg, fallskärmshoppare och så vidare.
Men det handlar inte bara om denna flygplats framtid, utan också om det stora ängsområdet på och kring den, med sällsynt och rentav utrotningshotad flora och fauna – inte minst fåglar.
Detta naturområde är samtidigt näst Centralparken det största rekreationsområdet för helsingforsarna, där man kan vandra, jogga, springa, cykla, skida, rida etc. Inom den bullerzon som förresten i takt med flygets elektrifiering hela tiden kunde minskas finns också åkrar där staden bland annat odlat ärter som det varit fritt fram att plocka.
Om inte detta områdes framtid skulle vara ett tillräckligt stort och värdigt föremål för en rådgivande folkomröstning – vad vore då ett sådant?
Nu kom det, men det hjälpte inte.
Men skulle inte en folkomröstning nu komma alltför sent – som i skräckfallet Zwentendorf? I tre olika stadsfullmäktigen har beslut redan fattats om att bygga ett nytt stort bostadsområde.
Naturligtvis borde en folkomröstning ha ordnats redan för flera år sedan, men ingen sådan chans har getts. Två motioner i detta syfte har förkastats av stadsfullmäktige både 2016 och 2018. Vid den senaste behandlingen sades det bland annat att initiativet måste komma från kommuninvånarna. Nu kom det, men det hjälpte inte.
En jämförelse med Zwentendorf faller redan på att Malms flygplats är intakt, med landningsbana, terminalbyggnad med flygledningstorn, hangar och flera andra byggnader för förvaring av flygplan och helikoptrar. Verksamheten, som abrupt avbröts av stadens tjänstemän i våras, kunde återupptas med kort varsel. Juridiskt är flygplatsen alltjämt en flygplats, och bostäder skulle byggas först om flera år…
Och framför allt är det aldrig för sent för demokratin.
Helsingfors missade alltså en chans att fördjupa, ja fullända demokratin.
Som väntat förkastades initiativet, med ungefär samma röster som då stadsfullmäktige röstat om Malms flygplats i sak. Med bara något hedervärt undantag var det alltså bara flygplatsens försvarare som ville ge invånarna en chans att säga sitt. Och ändå handlade beslutet inte nu om själva substansen, utan om att tillgripa det förnämsta demokratiinstrumentet, helt oberoende av vad man själv anser i sak. Tydligen var rädslan stor för att folket skulle rösta ”fel”.
Helsingfors missade alltså en chans att fördjupa, ja fullända demokratin. Det länder inte huvudstaden till heder.
