Karin Ihalainen: Det blir nästan alltid bättre om vi gör det tillsammans
Det är förstås lättast att se det utifrån, när man inte själv är involverad. Varken känslomässigt eller ansvarsmässigt. Som när man tar ett brejk och stiger åt sidan. Då blir perspektiven nya och insikterna klarare.
– Varför i hela vida världen samarbetar inte vi människor mera?
När jag som ung och ambitiös lärare inledde min karriär som läromedelsförfattare var jag full av iver. Det var så många pusselbitar som föll på plats. Jag var pedagog med erfarenhet av alls slags utbildning, på flera olika stadier. Jag kände språket, kulturen och målgruppen. Idéerna bara sprutade fram. Jag ville förnya och jag ville göra bättre.
Författargruppen bestod av andra likasinnade och tillsammans skickade vi iväg vårt första manus på remissrunda. Det var kanske femton erfarna lärare som gick igenom manuset och gav oss sina kommentarer.
Efter några veckor kom manuset tillbaka. Med massor av kommentarer som yrkade på stora förändringar.
– Va? Funkar inte våra utmärkta idéer?
Där tog stoltheten slut och ödmjukheten fick plats.
Till en början var vi väldigt besvikna. Vi nedvärderade våra kollegor och kallade dem gammalmodiga. Tråkiga. Opedagogiska. Traditionella. Värdelösa.
Tills någon sa de bittra sanningen:
– Det är ändå lärarna som väljer läromedlet. Är det vits att göra ett läromedel som tio av femton lärare inte tycker fungerar?
Där tog stoltheten slut och ödmjukheten fick plats.
– Nej, såklart ska vi inte köra igenom våra utmärkta idéer om fältet inte tycker att de fungerar. Vi ska göra läromedlet TILLSAMMANS med användarna. Då drar vi nytta av deras erfarenhet och kunnande. Tillsammans med dem har vi möjlighet att nå framgång.
Det här var en nyttig erfarenhet för en ung läromedelsförfattare, men framförallt en viktig lärdom för mig som människa.
Jag har hört personal tala om utanförskap, ensamhet och bortglömdhet.
Den här hösten har jag funderat mycket på det här med samarbete. Jag har tittat på verksamheter utifrån och förundrat mig över att de inte samarbetar mera. Jag har hört personal tala om utanförskap, ensamhet och bortglömdhet. Jag har mött människor som undrar varför ledaren inte anser att personalmöten behövs. Som tycker att all kommunikation kan skötas via e-post.
Jag har besökt orter med små svenska verksamheter som inte nödvändigtvis vet om varandra. Där folk saknar gemenskap och samhörighet.
Då har jag känt mig nedslagen och tänkt:
– Varför samarbetar inte vi människor inte mera?
Bästa vänner, det är alltid fritt fram att samarbete!
Men jag har också sett motsatsen! Där engagemanget utgår ifrån gemenskapen och där samarbetet är själva förutsättningen för verksamhetens framgång. Där ordet ”tillsammans” används i var och varannan mening.
Sådana verksamheter mår vanligtvis väldigt bra. De växer, utvecklas och bär frukt.
Precis som vårt läromedel gjorde i tiderna. Det blev Otavas mest använda läromedel i B1-svenska. Serien hette Fritt fram och med de orden vill jag avsluta denna blogg.
Bästa vänner, det är alltid fritt fram att samarbete!
Läste du redan?
