Torgbloggen 4.5.2018 Elin Johansson

”Pojkar får 60 procent av daghemmets resurser”

Island är motsatsernas land. Kokande källor, rytande hav. Vrålande blåst, överraskande stillhet. Dystra lavaöknar och gröna dalsänkor. Skyhöga konsumtionspriser, med undantag för uppvärmningen – som lär vara nästan gratis. På Island, ett av världens mest jämställda länder, ökar könsindelade daghem i popularitet – något jag trodde hörde till det förgångna.

Den 16-20.4 fungerade jag som reseledare i Reykjavik på en fortbildningsresa för 24 barnträdgårdslärare, forskare och barnkulturarbetare. Resan var ett samarbete mellan Svenska Kulturfonden, Brita Maria Renlunds stiftelse och Kommunförbundet. Programmet gick under temat natur-, kultur- och genuspedagogik. Syftet var att bidra till nya nätverk, ny kunskap och inspiration för utveckling av dagvården på svenska i Finland. Under resan lyssnade vi på föreläsningar och gjorde studiebesök till bl.a. daghem och organisationer som jobbar med barnkultur.

Två av studiebesöken gjordes till daghem där barnen delades upp i flick- och pojkgrupper, som lyder enligt den så kallade Hjalli-modellen. Hjalli-daghemmen är mest kända för gruppindelningen, vilken görs för att underlätta kommunikationen med barnen och stötta deras utveckling för att ”försöka befria barnen från traditionella könsroller och stereotypa beteenden” (egen övers. hjalli.is) så att de ska lära sig agera på hela beteendespektrumet, inte bara beteenden som passar med könsnormen. I gruppindelningen finns också en viss flexibilitet. Det finns exempel där ett barn haft en könsidentitet som överskrider flicka-pojke kategorierna, och som själv fått välja vilken dagisgrupp hen skulle börja i.

Förutom att dagisgrupperna är könsindelade är också gården jämnt indelad i pojk- och flicksida, med en grusgång i mitten som gräns. På dagisarna använder de inga traditionella leksaker, eftersom dessa ofta är könskodade. På Hjalli-daghem delas året in i tre perioder: en social, en disciplinär och en styrkeperiod. När vi var där tränade barnen styrka och rörelse. Vi såg på när en pojkgrupp med fyra barn klättrade genom en hinderbana byggd av stolar, bord och hurtsar.

Bakom Hjallipedagogiken ligger den starka personligheten Margrét Pála Ólafsdóttir. Margrét tar emot oss på det första Hjalli-daghemmet. Med en stor dos humor portionerar hon ut de teser och observationer som modellen grundar sig på. Hjalli-modellens förståelse av kön grundar sig på uppfattningen att:

1. Pojkar får mer resurser än flickor på daghemmen i fråga om bl.a. utrymme, pedagogernas uppmärksamhet och talutrymme. Flickor utsätts för direkt diskriminering på daghemmen: Margrét räknar med att pojkarna använder 60 procent av dagisgården och flickorna 40. Samma gäller inomhus.

2. Monopolisering av traditionella könsroller. I blandade grupper identifierar flickor och pojkar sig i motsats till varandra och gör det som det egna könet förväntas vara bra på.

3. Flickor och pojkar är olika och förstår kommunikation på olika sätt.

Föreståndaren Margrét (mitten) med fyra barnträdgårdslärare från Hjallidaghemmen vi besökte.

På Hjalli tillämpas skoluniform, en uppsättning mjuka collegekläder i rött och blått. Byxor, leggings, tröjor och kjol. Både flickor och pojkar kan välja ur hela kollektionen och av båda färgerna, och det händer att också pojkar använder kjol. Kjolen fanns inte med i den första uppsättningen kläder, men lades till när lärarna märkte flickor som tog på sig en för stor tröja under en annan tröja drog ner den för att ge intrycket av en kjol.

Margrét utbildade sig inte till barnträdgårdslärare för att det var hennes passion, utan för att hon behövde försörja sig och sin familj. I arbetet som barnträdgårdslärare såg hon att pedagogerna använde mycket tid på att städa istället för att vara med barnen, flickor och pojkar behövde olika slags bemötande och att ljudnivån var hög. Hon beskriver sig själv som en aktivist, så när hon som barnträdgårdslärare såg problem och möjligheter till förbättring ville hon ändra på saker.

Margrét berättar om ett scenario där hon tillrättavisat en pojke under dagisets lunch. De äter vitlöksbröd till maten, vilket är allas favorit, och en pojke klättrar upp på bordet för att först ta åt sig av det väldoftande brödet. När Margrét tillrättavisar pojken blir flickorna tysta, fast det var pojken på bordet som hon talade till. I en annan lunchsituation hade hon uppmuntrat flickorna att prata vilket ledde till att pojkarna blev ännu mer högljudda. Hennes slutsats är att flickor tolkar andras tillrättavisningar som bekräftelse på att de själva beter sig riktigt. När flickor uppmuntras att ta talutrymme ser pojkarna däremot det som ett tecken på att också de får öka på volymen.

För att kunna implementera alla sina idéer fullt ut grundade Margrét ett privat daghem år 1989. Ända från början infördes skilda dagisgrupper för flickor och pojkar. Att grunda ett daghem med könsindelade grupper var inte enkelt. Margrét säger att det tog lång tid och att hon fått utstå mycket för att förverkliga sina idéer. Idag är Hjalli en etablerad dagisform som får samma finansiering per barn som kommunala daghem på Island och driver 14 daghem och fyra lågstadier. Daghemmen hör, enligt Margrét själv, till de mest populära daghemsformerna på Island. Hjalli-modellen har dessutom gått på export till Norge och Danmark.

Bygger Hjalli-modellen på skärvor av 50-talets könsstereotyper, eller är det ett radikalt och fruktsamt sätt att stödja barns utveckling och ge samma möjligheter till alla barn? Margrét hänvisar till egna undersökningar som visar på att flickor och pojkar har olika uppmärksamhetsspann, vilket kan beaktas bättre i könssegregerade grupper. Enligt Margrét klarar pojkarna som gått i Hjallidaghem sig bättre i skolan än pojkar som gått på dagis med blandade grupper, bl.a. för att miljön är lugnare på Hjallidaghem. En pedagog som jag pratar med på Hjalli säger att hon, efter att ha jobbat på Margréts dagis, aldrig skulle vilja byta daghem.

Några timmar efter besöket på Hjallidaghemmen fick vi lyssna på en föreläsning av barnträdgårdslärare och doktor Guðrun Alda Harðardottir, doktor och föreståndare på daghemmet Aðalþings, som har forskat i genuspedagogik på sitt eget daghem. Hon är öppet kritisk till Hjalli-metoden och de antaganden om könsskillnader som den bygger på. I sin avhandling undersöker Guðrun vilken effekt man kan märka i förskolebarns beteende där andelen män är hög i arbetsgruppen. Baserat på observationer av 120 barn (2-6 år) konstaterar hon att många flickor tar plats inom traditionellt maskulina aktiviteter och tvärtom i dessa blandade grupper. Eftersom Guðrun har observerat en stor beteendevariation också inom könsgrupperna förespråkar hon ett individperspektiv framom könsperspektiv i forskning och daghemsverksamhet. Vidare anser hon att forskning som studerar pojk- och flickgrupper i sig är påverkad av förutfattade meningar, eftersom man antar att kön är en meningsfull indelning.

Om det finns dessa parallella åsikter, hur kommer det sig att Hjalli-metoden blivit så populär? Enligt Guðrun saknas ett tillräckligt kraftig debattmotstånd till Margrét på Island. Endast en gång har Margrét blivit mött i offentlig debatt, vilket har bidragit till den här monopolsituationen inom genuspedagogiken. När det inte finns någon som ifrågasätter får de starka idéerna mycket utrymme.

Könsindelningen i Hjallidaghemmen är inte det enda nya pedagogiska grepp som Margrét implementerat på Hjallidaghemmen. Barnträdgårdslärare på Hjalli berättar att de uppskattar sitt stora inflytande över det egna arbetet. På Island träffar vi en före detta-anställd på Hjalli som dessutom arbetat på daghem i Finland. Hon tror att Hjalli-personalen trivs för att man satsar mer på deras välbefinnande än hon upplevt på andra daghem. Hon lyfter fram kaffepauserna som exempel: På daghemmet i Finland måste hon själv köpa sitt kaffepaket, men på Hjalli bjuds personalen på både kaffe, kex och ost.

Det var en förvirrande upplevelse att besöka Hjallidaghemmet. Idéerna om hur flickor och pojkar ”är” känns föråldrade och gammalmodiga. Själva förverkligandet av pedagogiken var mindre entydigt förlegad. Daghemmen var lugnare än jag och många barnträdgårdslärare på resan är vana vid och personalen uppgav att de trivs. Kan satsningen på personalen vara nyckeln till arbetsplatstrivsel och lugna barngrupper?

Sista kvällen åt hela gruppen en middag tillsammans på Matur og Drykkur, som fått sitt namn efter en isländsk kokbok.
Jag stannade ett par dagar extra och knöt kontakt med islandshästen Elður.

 

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *