Torgbloggen 26.1.2018 Björn Månsson

Kommunerna har ett stort ansvar för vårt gemensamma kulturarv

Om ni inte redan visste det: Vi firar i år det europeiska kulturarvsåret, utlyst av EU!

Meningen är att i alla EU-länder fästa både medborgarnas och beslutsfattarnas uppmärksamhet vid våra nationella och vårt gemensamma europeiska kulturarv.

Då året för Finlands del öppnades med ett seminarium i förra veckan, publicerades resultatet av en ”kulturarvsbarometer”, en opinionsmätning om kulturarvet och dess betydelse. Den hade gjorts på uppdrag av temaårets inhemska arrangörer, museiverket och miljöministeriet, och svarar på frågan vad det hela egentligen handlar om – börjande med hur man ska definiera kulturarvet.

Finländarna är som känt ett skogsfolk, så det överraskar inte att naturmiljön är det kulturarv som rankas högst. Sedan följer seder, traditioner och det som på finska kallas ”käden taidot”, alltså färdigheter att göra saker med händerna (handarbete är en lite inskränkt term). På tredje plats i rankingen kommer språket (språken, får vi hoppas), och så följer fornföremål, fornlämningar och monument.

Efter det följer landskapen, alltså de naturliga, inte de regeringen vill skapa… Och så åter en rad immateriella värden, som gemensamma erfarenheter och berättelser, konst och vetenskap. Först sedan, lite överraskande lågt, följer den byggda miljön. Den omfattar ju allt från pörten och bondgårdar till våra storstäder med hus och parker, så personligen hade jag rankat den högre, men den är nu med i alla fall.

Bland kulturvärden som rankas lågt av finländarna återfinns religion och idrott, så resultaten kan säkert också förklaras med att de tillfrågade tvingades välja bara 3-5 av 15 givna områden.

Vad var och en uppfattar som kulturarv är naturligtvis en subjektiv sak, men visst ger barometern svar på frågan vad det handlar om, kort sagt: allt mellan himmel och jord. Inte bara Sauna, Sisu och Sibelius, utan så mycket, mycket mer.

Intressantare för oss beslutsfattare på olika nivåer, och inte minst den kommunala, är ändå vad medborgarna förväntar sig av oss då det gäller att värna om kulturarvet.

På frågan om kulturarvets samhälleliga betydelse svarar respondenterna, efter att ha slagit fast att kulturarvet inte kan mätas i pengar, att det är viktigt för olika regioners renommé. Själv skulle jag kanske hellre ha talat om identitet, men säkert avses lite samma sak. Och så kommer det mest konkreta:

”Då städerna utvecklas bör kulturarvet beaktas mer än nu”. Åter har jag en liten protest mot formuleringen: varför bara städerna? Mot bakgrunden av den breda definitionen av vad kulturarvet kan vara, inklusive natur och landskap, bör nog uppmaningen riktas till alla kommuner, rurala lika väl som urbana.

Nog för att man i expanderande stadsmiljöer oftare har gått hårt åt kulturarvet, men nog har vi hemska exempel också på landsbygden på att man i planeringen inte har tagit hänsyn till kulturlandskap, miljöhelheter och gamla byggnader.

Men visst bör t.ex. min egen kommun Helsingfors känna sig särskilt prickad. Den allra värsta rivningsivern på framför allt 1960-talet är visserligen förbi, men i den nya generalplanen (mot vilken besvär alltjämt ligger i förvaltningsdomstolen, så den har ännu inte vunnit laga kraft) finns det många exempel på att kultur- och naturvärden inte tillräckligt har beaktats. Några exempel:

Centralparken är, namnet till trots och i motsats till sin namne på Manhattan, snarare ett skogs- än ett parkområde. Tidigare generationer har klokt nog ansett att även huvudstaden behöver ett bälte av mer eller mindre orörd natur mitt i stan. Nu skulle området, förvisso inte fördärvas, men väl naggas i kanterna.

Mitt igenom ett av våra få återstående större, bevarade herrgårdsområden, Domarby gård, skulle en snabbspårväg dras och nya bostadshus byggas längs den. Visst har vi flera herrgårdar i Helsingfors, men på sin höjd omgivna av mindre parker. Domarby är ett större område, och ett centrum för både häst- och hundvänner.

Vårdö (som har en egen delgeneralplan) är ett annat exempel. I stället för att bevara holmen som natur- och rekreationsområde planeras en ny stadsdel, med snabbspårvägsförbindelse från Degerö och vidare till Ramsöstrand och Nordsjö.

Och så har vi förstås Malms flygplats, landets äldsta, som firar 80-årsjubileum i år. Den är en av ett fåtal bevarade flygplatser i hela världen från flygets barndom, och har av en europeisk kulturstiftelse redan konstaterats vara ett av Europas mest hotade kulturarv, men här ska det byggas bostäder för 30.000.

Beslutsfattande är alltid en balansgång, och för egen del skulle jag hellre offra de kulturarv som jordbruksområdena i Vik och Östersundom (bara man bevarar Östersundom gård med omgivning) i och för sig också utgör. Vi behöver inte stora åkerarealer i Helsingfors, sådana finns på annat håll i landet.

Det här var bara några exempel från Helsingfors. Många andra kommuner har andra hotade natur- och kulturarv som inte får fördärvas. För som kulturarvsbarometern också fastslår: kulturarvet ökar förståelsen människor emellan, kulturarvet främjar välbefinnandet, kulturarvet har sin betydelse för många näringar och för också med sig inkomster för orten.

Kulturarvet har alltså också i det avseendet både immateriella och rent materiella dimensioner.

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *