Torgbloggen 4.12.2017 Erik Brunström

Som man ropar får man svar, Yle

”Inte ens hälften av kommunerna följde offentlighetslagen till punkt och pricka”, och ”Halva Åland fick underkänt”.

Under hösten har svenska Yle samlat in och publicerat detaljerade uppgifter om personer som ingår i kommunernas ledningsgrupper. Samtidigt passade de på att ”testa kommunernas förmåga att följa offentlighetslagen”. Alltifrån födelsedatum till löneuppgifter skulle sammanställas och delges redaktionen.

Det finns mycket att säga om den här förfrågan och hur den gjordes, men att som kommun gå i polemik med ett mediahus är sällan en god idé. Det är ju medias uppgift att kritiskt granska makten, så man ska som offentlig representant vara försiktig med att kritisera deras arbete och metoder. Men ok – här på Kommuntorget kostar jag på mig att reflektera lite, under eget namn som enskild bloggare.

God journalistisk sed förutsätter att man har lagstöd för uppgifter man begär ut och att man vid hänvisningar till lag beaktar korrekt laggrund. Här har Yle åtminstone när det gäller de åländska kommunerna brustit en hel del vilket gör de publicerade slutsatserna ganska missvisande.

I den inledande och bryskt formulerade förfrågan hänvisades krasst till finländsk offentlighetslag, som i sig faktiskt inte alls gäller på Åland, även fast den grundlagsstadgade allmänna offentlighetsprincipen gör det och Ålands egen offentlighetslag har liknande men inte identiska bestämmelser.

De uppgifter som begärdes ut var dessutom inte av det slag att kommunerna sitter med färdigt sammanställda dokument att bara klicka iväg. Det är inte tillgång till en befintlig offentlig handling som efterfrågas, utan krav på upprättande av en detaljerad sammanställning över person- och löneuppgifter för en grupp av enskilda tjänstemän.

För att servera det som efterfrågas krävs en aktiv arbetsinsats från kommunen; att en ny handling upprättas på beställning. Det innebär att principen om svar inom två veckor inte självklart gäller. Slutprodukten blir dessutom en typ av register med uttömmande personuppgifter. Inte vem som helst får begära ut och hantera sådana sammanställningar, som faller under annan lagstiftning

Skyddet av personuppgifter ingår i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Skyddet för privatlivet har därmed en speciell ställning i grundlagen och regleras i skild lagstiftning såsom personuppgiftslag och förordning om dataskydd osv, som delvis begränsar uppgifters offentlighet.

Finland har sin personuppgiftslag, PUL, som gäller i Finland, och Åland har egen lagstiftningsbehörighet på området och därför en egen motsvarighet som tillämpas i landskapet och kommunerna. Vi har även vår egen lag om allmänna handlingars offentlighet. Den är inte underordnad Finlands lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet, utan gäller här istället för densamma.

Men Yle gör det enkelt för sig och bortser från allt det här i vad som mest av allt ter sig som ett test för att tänja på gränserna för vad media kan begära ut från offentliga instanser. Man kan för all del även ifrågasätta allmänintresset och nyttan i att publicera enskilda tjänstemäns löneuppgifter,  men det måste få vara upp till redaktionerna att bedöma.

Det kan uppfattas som bändigt att ifrågasätta medias rättigheter och tillvägagångssätt, men det är ju en fråga om tunga och viktiga demokratiska principer; vem som på vilka grunder ska kunna få ut dylika sammanställningar för vilket syfte osv. I fel händer kan en kartläggning av personuppgifter för ledningsgrupperna i hela landets alla kommuner inte bara anses integritetskränkande utan också utgöra fara för rikets säkerhet.

Min egen kommun valde att inte sammanställa uppgifterna i ett sammanhängande dokument, som då om inte förr blir än mer offentligt tillgängligt. Vi meddelade dem till Yle skilt per person. Och inte utan att både ifrågasätta syftet och påpeka att den i ”testet” hänvisade lagen inte gäller på Åland. För den anledningen fick kommunen ett nedsatt ”vitsord”.

Hur välvilligt inställd man som kommun än är till offentlighet och insyn och till att serva media med begärda uppgifter så var det här ett ganska märkligt upplägg som dessutom leder fram till tvivelaktiga slutsatser och insinuationer om kommuners bristande förmågor eller ovilja att delge uppgifter.

Att sedan i rubriksättningen rycka ut ett löst citat från en av mer än hundra svarande och koppla ihop det med påståendet att ”Så reagerade kommunerna”, kanske avslöjar något om tanken med studien.

Svenska Yles artikel finns här: svenska.yle.fi/artikel/2017/12/01