Torgbloggen 21.11.2017 Björn Månsson

Kommuner ska vara allmännyttiga

En kommun ska inte gå på vinst, utan vara en allmännyttig sammanslutning. Den ska av sina invånare samla in bara så mycket i skatter som den behöver för att tillfredsställa invånarnas servicebehov.

Detta är den enkla förklaringen till att Helsingfors sänker sin kommunalskatt med en halv procentenhet, till 18 jämnt. Skatteintäkterna har ökat kraftigt i år, och väntas trots sänkningen fortsätta öka nästa år – så varför inte låta invånarna få ”tillbaka” sin rättmätiga del av kakan?

Naturligtvis skulle det alltid finnas ytterligare behov av service, för en kommun blir aldrig ”perfekt” eller ”färdig”. Men det är de kommunala beslutsfattarnas uppdrag att bedöma den optimala servicenivån.

Skattesänkningen hade inte varit moraliskt berättigad utan en samtidig tilläggssatsning på denna service. Utbildning och småbarnsfostran, alltså dagvården, får cirka 45 miljoner mer än i år, och social- och hälsovården närmare 25. Också de övriga sektorerna, alltså stadsmiljön och kultur & fritid, får några miljoner till. Jämfört med borgmästarens basförslag lades i förhandlingar mellan stadsfullmäktigegrupperna över 30 miljoner till.

Ändå räknar budgeten med ett överskott på ett par hundra miljoner. Det låter mycket – och är kanske också lite i överkant – men då man tar risken att avstå från 70 miljoner i kommunalskatteintäkter måste det finnas en buffert, en säkerhetsmarginal. För den händelse att den gynnsamma ekonomiska utvecklingen plötsligt skulle vända, och skatteintäkterna med den.

Helsingfors lyckas alltså med konststycket att både äta kakan och ha den kvar, ja i själva verket med mer än så: med att samtidigt sänka skatten, öka servicen och bibehålla ett betydande överskott.

Detta är tyvärr inte alla kommuner förunnat.

Den kanske största risken för Helsingfors i detta läge är att de beslutsfattare på riksplanet som anser att huvudstaden är privilegierad och inte behöver gynnas av statsmakten, utan tvärtom har fortsatt råd att via statsandelssystemets utjämnande mekanismer avstå resurser till andra delar av landet, får vatten på sin kvarn.

Det man i så fall inte beaktar är de höga levnadskostnaderna, börjandes med boendekostnaderna, i huvudstaden. De är ju, vid sidan av det principiella resonemang som jag inledde med, ett centralt argument för att sänka skatten.

En annan riskfaktor är den dessvärre förestående vård- och landskapsreformen. Enligt regeringens planer ska ju största delen av kommunalskatten då omdirigeras via statsskatten till landskapen.

Kommunerna ska sedan klara all sina andra uppgifter förutom social- och hälsovården med cirka en tredjedel av sina nuvarande intäkter från kommunalskatten. Risken finns att andra skatter – närmast fastighetsskatten – måste höjas, om inte intäkterna från samfundsskatten omfördelas mellan stat och kommuner.

Att införa nya avgifter eller höja de nuvarande för den service som blir kvar på kommunernas ansvar – utbildning på olika stadier, dagvård, bibliotek och andra kulturtjänster, fritidstjänster etc. – kommer vi kommunala beslutsfattare knappast att vara beredda att gripa till.

Också de osäkra utsikterna kräver för sin del just den säkerhetsbuffert som ett fortsatt överskott i stadens budget utgör. Annars hade ju Helsingfors kunnat sänka kommunalskatten med upp till två hela procentenheter i stället för med bara en halv.

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *