Torgbloggen 27.10.2017 Björn Månsson

Sänka skatten eller inte?

Beslutsfattarna i Helsingfors har i dessa dagar ett angenämt Hamlet-dilemma: sänka eller inte sänka, det är frågan. Kommunalskatten, alltså.

I borgmästare Jan Vapaavuoris budgetförslag finns en sänkning med en halv procentenhet av kommunalskatten inbyggd, från 18,5 procent till 18. Tros det uppvisar budgeten ett överskott på över 200 miljoner, samtidigt som utbildningen och dagvården skulle få 40 miljoner mer än vad som finns i budgetramen. Varför alltså inte sänka skatten då chansen finns?

Sedan förslaget publicerades har visserligen en sak förändrats: regeringen har dragit tillbaka sitt förslag om att höja fastighetsskattens miniminivåer. Helsingfors har brukat hålla sig på de nivåerna, och om vi håller fast vid det minskar de beräknade intäkterna nu med 20 miljoner.

Det minskar det kalkylerade överskottet från 235 till 215 miljoner, men det är nog alldeles tillräckligt stort ändå för att utgöra en behövlig buffert. I fjol var överskottet pinsamt stort, 465 miljoner (cirka tio procent av omsättningen!), så reserver finns redan. Vad det blir i år vet vi ännu inte.

För en skattesänkning talar inte minst de höga bostads- och övriga levnadskostnaderna i huvudstaden. Dessutom är ju kommunalskatten inte progressiv, utan proportionell, vilket betyder att en sänkning gynnar låg- och medelinkomsttagare relativt sett något mer än höginkomsttagare.

Och framför allt är ju en kommun inte avsedd att ”gå på vinst”, utan den ska ta in bara så mycket skatt som den faktiskt behöver.

I den andra vågskålen väger det som många undersökningar har visat: finländarna är benägna att hellre betala en högre skatt om de får den service de behöver, än betala lägre skatt om det medför sämre service.

Om det medför sämre service, alltså. Men så ska det alltså inte bli i Helsingfors.

Naturligtvis finns det alltid behov att täcka, och risken med förslaget om en sänkt kommunalskatt är förstås att det öppnar en Pandoras ask av önskemål om hur pengarna nog i stället kunde komma väl till pass.

En del av de här önskemålen är dock mer än berättigade. Det gäller inte minst social- och hälsovårdssektorn – den största i Helsingfors, liksom i alla andra kommuner. Vi har stora brister i äldrevården, inte minst i hemvården, och likaså brister i hur vi lyckas ta hand om barn och unga.

Och då budgetförslaget är mer realistiskt än tidigare för specialistsjukvårdens del – läs: mera pengar har reserverats för HNS:s tjänster – har bashälsovården inte behandlats lika generöst.

Då detta skrivs är vi mitt uppe i förhandlingarna mellan fullmäktigegrupperna om budgeten, och jag har inte rätt att avslöja hur diskussionerna förlöper.

Men man behöver inte vara stor förståsigpåare eller spåman för att anta att för att skattesänkningen ska vinna allmän acceptans så måste åtminstone de mest angelägna och akuta behoven av tilläggspengar samtidigt beaktas. Vi måste balansera mellan att äta kakan och ha den kvar.

Det betyder i klartext att det beräknade överskottet tillåts sjunka till låt oss säga något mellan 150 och 180 miljoner. Och det får och bör räcka.

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *