Torgbloggen 9.8.2017 Timo Reina

Tilläggstiden bör utnyttjas till fullo

Tidigare region- och kommunminister Hannes Manninen gjorde en träffsäker iakttagelse om ett visst särdrag i de politisk-administrativa processerna: det finns frågor som alla tycks understöda men som inte framskrider och sen finns det frågor som ingen understöder men som ändå framskrider orubbligt.

När jag efter semestern på nytt läste grundlagsutskottets utlåtande, som utarbetades i våras, och tittade på det jämsides med den hittills gjorda beredningen har jag tänkt på Manninens iakttagelse på flera punkter.

Den föreslagna tvångsbolagiseringen och att motivera den med krav i EU-rätten för att förverkliga valfriheten är det tydligaste exemplet på det här. Först framställdes tvångsbolagiseringen som det enda alternativet – trots att en stor mängd problem lyftes fram – och nu tycks ingen ställa sig bakom förslaget.

Hanteringen av kommunernas egendom hör till samma kategori. Nu när grundlagsutskottet sagt ”att egendomsarrangemang som anknyter till kommunens egendom kompletteras med reglering om kompensation som tryggar kommunernas självstyrelse” och har gjort det till en lagstiftningsfråga får man ta skeden i vacker hand. Det är viktigt att bereda den ersättande modellen så att den förutom att den höjer ribban för grundlagen, också de facto tryggar enskilda kommuners möjligheter att bestämma om sin ekonomi efter att reformen genomförts.

Också frågan om kommunernas roll i produktionen av social- och hälsovård förbigicks nästan helt i den tidigare beredningen. Några sakliga argument har just inte framförts för varför kommunerna, som under decennier ansvarat för dessa tjänster, i lag borde totalförbjudas att ens äga bolag som producerar social- och hälsovårdstjänster. Enligt det nya utlåtandet av grundlagsutskottet bör det nu också ”på nytt bedömas om den här bestämmelsen om begränsning av den kommunala självstyrelsen går att motivera”.

På samma lista kunde också det planerade riksomfattande servicecentret för ekonomi- och personalförvaltning finnas. Servicecentret begränsar valfriheten och konkurrensen i kommunerna och landskapen och det finns knappt någon som anser att det behövs eller kan motivera varför det borde finnas. Ändå framskrider planerna ihärdigt.

Men det finns också andra slags exempel. Att den lagstadgade sänkningen av kommunernas inkomstskattesatser begränsas till att gälla bara ett år är viktigast av dem. Den klarade också med darr på ribban den konstitutionella granskningen ”i den nu aktuella synnerligen extrema situationen”. Det finns också skäl att nämna slopandet av de särskilda serviceinrättningarna i landskapen.

Reformen av tillväxttjänster behöver också ses över

I den så kallade tillväxttjänstreformen, som fått mindre uppmärksamhet, tog man överraskande nog tvångsbolagiseringen till förebild en omfattande tvångsbolagisering, men med den skillnaden att också kommunerna kunde äga bolag för tillväxttjänster. Reformen har beretts under ledning av Arbets- och näringsministeriet och den har varit på remiss under våren.

Allt tyder på att också innehållet i den här reformen bör omvärderas med anledning av grundlagsutskottets utlåtande. Det här gäller åtminstone bolagiseringsskyldigheten men också till vilka delar offentliga förvaltningsuppgifter som gäller sysselsättning och näringsfrämjande, till exempel beviljandet av företagsstöd, överhuvudtaget kan anförtros andra än myndigheter.

Kommunerna i egenskap av myndigheter skulle vara självskrivna aktörer i dessa uppgifter också utan bolagiseringsskyldighet. De regionala sysselsättningsförsök som inleddes den 1 augusti 2017 kommer också att ge erfarenheter av detta. Eftersom beredningen av hela reformen fick en tilläggstid på ett år bör försöken fortsätta lika länge. Det hoppades också riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott i sitt betänkande om lagen om försök med regionalt tillhandahållande av arbetskrafts- och företagstjänster samt med arbetslivsprövning.

Arbetsfördelningen i landskapen och särskilt i de största stadsregionerna kräver annars också preciseringar och en genuin dialog i de fortsatta beredningarna.

Man ska inte heller glömma att de 224 lagförslag om landskapens övriga uppgifter förutom social- och hälsovårdsuppgifterna var på remiss under våren. Det är meningen att de ska överlämnas till riksdagen under hösten. Den nya tidsplanen som regeringen fastställde den 5 juli 2017 innebär också att hela lagpaketet ska finnas på riksdagens bord för beslut vid samma tid våren 2018. Med den tidigare tidsplanen skulle det inte ha varit fallet.

Under budgetmanglingen i augusti bör beslut fattas om resurserna för förberedelserna

Beredningen av den omfattande reformen har återigen gått in i en ny fas. Det förutsätter också en ny färdplan för beredningen både på nationell nivå och i landskapen.

Även om det nu finns mer tid, finns det nog inte för mycket tid. Resurserna för det förberedande arbetet som fått längre tid på sig bör också säkerställas snarast så att beredningen kan fortsätta utan avbrott. Budgetmanglingen i slutet av augusti erbjuder ett naturligt tillfälle för det.

Det vore mycket klokt att utnyttja tilläggstiden så att den reformen slutligen innehåller allt mer av sådana frågor som har ett brett understöd och som också framskrider och allt mindre av sådana frågor som bara tycks framskrida utan verkligt stöd från varken kommunerna, landskapen eller de sakkunniga.

Det är på sin plats också därför att det egentliga verkställandet av reformen enligt den nya tidsplanen flyttas fram till tiden efter följande riksdagsval.

 

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *