Torgbloggen 3.3.2017 Erik Brunström

DEBAKLET ÄNDA IN I KAKLET

Man ska aldrig upphöra att förvånas, sägs det. Och nog försöker vi, fastän det är svårt. Finlands regering upphör inte att ge orsak till förvåning. Man blir lätt luttrad. Istället för förvåning känner man alltmer bara uppgivenhet och indignation inför regeringens agerande. Och det är i sig allvarligt nog.

Vi har den senaste tiden sett återkommande exempel på hur regeringen kringgår och negligerar såväl grundlag som internationella fördrag. Påfallande ofta sker detta i sammanhang som rör landets tvåspråkiga status samt villkoren för republikens minoriteter. Men också i relationen till de självstyrande kommunerna, och inte minst gentemot det autonoma Åland.

Det senaste exemplet i raden kom i samband med att regeringen godkände propositionen om social- och hälsovårdsreformen. Långt in i texten, på sidan 656, noterar Ålands riksdagsman Mats Löfström förtjänstfullt att där i lagförslaget plötsligt föreslås en sänkning av den så kallade klumpsumman till Åland från 0,45 till 0,34 procent.

”Hur 17 tänkte ni nu?!”

Riksdagsman Löfström meddelar via Facebook allmänheten om att detta, som alltså godkänts av regeringen, är fullständigt nytt för honom. Varken han eller Ålandsminister Berner har hört talas om det. Ännu mindre har Ålands landskapsregering eller ens Ålandskommittén. Efter att ha hostat upp morgonkaffet ur vrångstrupen blir man att fundera ”hur 17 tänkte ni nu?!”.

Klumpsumman utgörs av Ålands andel i statens intäkter. Ålänningarna betalar skatt till staten på samma sätt som andra medborgare, och deras antal motsvarar i dag till 0,53 procent av landets befolkning. Inom den med riket gemensamma Ålandskommittén för revidering av självstyrelselagen har man därför länge argumenterat för en ökning av klumpsumman till en nivå närmare befolkningens andel.

Parallellt med självstyrelserevideringen genomför riksregeringen social- och hälsovårdsreformen, med en skatteväxling från kommunal till statlig skatt. Allvarliga farhågor har tidigare väckts kring hur detta blir att påverka Åland, självstyrelsen och kommunernas finansieringsförutsättningar. Utgångspunkten och kravet har varit att reformen ska vara kostnadsneutral för Åland.

”En korrigering förutsätter grundlagsenlig ordning”

Det är i sak korrekt och i linje med strävan efter kostnadsneutralitet för Åland att klumpsumman korrigeras när statens skatteintäkter ökar som följd av reformen. Men klumpsumman och dess storlek regleras i självaste självstyrelselagen. Den äger status motsvarande grundlagen, står över annan lag och kan inte ensidigt ändras från ena partens sida. En korrigering förutsätter såväl riksdagens som lagtingets bifall i grundlagsenlig ordning. Och den är just nu föremål för pågående förhandlingar.

Man får lätt känslan av att klåfingriga tjänstemän under överinseende av mindre vetande ministrar, och med regeringens nu klubbade godkännande, bakvägen velat smyga in en korrigering av klumpsumman i nationell lagstiftning. Ifall det är så vore det inte ett bara respektlöst förfarande utan också rent lagstridigt. Ett sådant beslut skulle helt enkelt inte äga giltighet. Att baka in det här i reformpropositionen vittnar därmed om en djup okunskap om självstyrelsens status.

Frågan om de finansiella transaktionerna mellan Finland och Åland bereds vidare inom Ålandskommittén, under president Halonens ordförandeskap. Det återstår då att se hur finansministeriets utspel i SOTE-propositionen blir att påverka de fortsatta förhandlingarna.

Från de åländska kommunernas sida bidar vi för övrigt fortsättningsvis vår tid i fråga om utgången av alla både här och där pågående reformprocesser och hur utgången i den ena blir att påverka förutsättningarna för de andra.